Låt fingrarna dansa
Han hade haft den där känslan i fingertopparna ett tag. Kände att något skulle ut därifrån och sändas vidare in i ett cyberskt tomrum. Dessa fingrar var alldeles för fina för att inte tas ut på en dans emellanåt, åtminstone verkade de tycka det själva. Det var alltid samma känsla, samma krypande känsla, som spred sig från fingrar och vidare. När de sedan hade satt sig i huvudet och vidare mot magen så började planeringen. Det är där och då han förstår att det kommer att krävas någon sorts förlossning i lyrik. Det vore konstnärligt av honom att påstå att denna förlossning var lika smärtsam som att föda barn, men han misstänkte att minst hälften av de läste den beskrivningen skulle säga emot. Han var rädd om dem stackars få läsarna som fanns, och valde därför att tona ner sin smärta vid denna process. Han ville dock sträcka sig så långt som att påstå att Lena PH skulle beskriva det på hennes berömda vis. Det gör ont.
Att vilja skriva något utan att egentligen skriva något är inte så lätt som det låter, och då låter det ändå inte enkelt. Man vill ju tro att man kan skriva om sin arbetssituation, men samtidigt vet man att den kastar man inte ut på nätet. DE kollar sådant, sägs det. Dessutom gör man inte så ändå. Det får man lära sig.
Solen signalerar sommar på himlen och han sitter och lyssnar på en skiva om missbruk. Han har persiennerna nere men har ändå fått vinklat upp dem. Solen må lyckas tränga sig in men passar ändå inte riktigt en sådan här kväll. Den skär sig med musiken på samma sätt som hans Lena PH-referens skar sig med textens rehabkänsla från obehag. Det är väl så det fungerar. Vi går runt och balanserar, staplar gott och ont på stora högar, tänkte han. Hoppas att högen av allt gott lyckas gömma den där andra högen. Ikväll gräver han undan den andra högen, väl medveten om att han inte får göra den till en grop. Han balanserar där också. Även här ska man vara lagom.
Han funderade på varför skivan var tvungen att handla om droger och nära död. Två ämnen som inte närvarade denna kväll egentligen. Varför är det sådant som är bra? Han undrade varför han bara skrev när magen gjorde ont, inte när den pirrade. Anade väl att man aldrig skrev i nuet, att man tog ett steg tillbaka för att sedan skriva. När det pirrar i magen är man aldrig ett steg tillbaka, då är man där det händer. Det är därför det pirrar. Han tänkte på hur tung och sorgsen kärlek alltid skulle låta när den beskrivs men hur härlig den känns, förstod genast varför det skrivs meter efter meter om olycklig kärlek medan de som är mitt i kärleksruset inte skriver många ord. De är ju mitt i det, lever i det. Inte hade de tid att skriva. Han var förstås kär han också, på ett lyckligt vis dessutom. Genom att använda sin egen matematik och logik så förstod han hans långa avbrott mellan texterna tydde på att han oftast fanns där mitt i kärleken. Det var så vackert han kunde beskriva det. Kände sig nöjd med både det och att han nu hade fått kasta över en del från den ena högen till den andra.
Plötsligt kände han att fingrarnas dans hade pumpat ur obehaget ur hans kropp. Dessutom hade det gjort honom hungrig. Han satte därmed punkt och tog sig en macka.
