Den alternativa synen på en frukt

Ingen rök utan eld

En droppande start. Man får chansen att vandra in i den musikaliska värld som Pelle bjuder på. Gitarren slår ifrån sig några mjuka hälsningar för att sedan ta fart. Ansatsen är ständigt stegrande och övriga bandet möter upp. Man har tidigare fått en instrumental låt i inledningen av hans plattor, men nu är det ett intensivt stegrande intro som leder in i sång denna gång. Och det passar bra.

Introt ger låten styrfart och man vandrar genast med i miljöerna som beskrivs. Han är som allra bäst när melodin tar fart och orden spottas ut som i hål av granater, splitter och skott. Samtidigt är det nästan ett tröstande betraktande man hör. Sedan träder Amanda Werne in och stämmer upp i sång och det är vackert, och gör det hela ännu mera sårbart. Ossler skriker ut låten på avstånd.

 

Här kommer hen

Låten startar i uptempo och med ett uppradande av rim. ”här står jag”-raderna är det som får den här låten att bli så bra. Hur man ständigt frös träffar på något sätt så rätt. När versen här kommer hen går igång så vrids det upp och låten tar en härlig fart, och man flyger med.

 

Botten av ditt hav

Här går det inte att ta miste på vem det är som spelar på stereon. Det trevas fram på ett obekvämt sätt, och det här blir centrum för allt så fort man hör det. Låten laddas så småningom upp, och laddas upp igen, men släpps aldrig lös, och energin blir kvar. Det byggs upp för något som skulle kunna vara en given ”hit”, men nu tar det en annan, högst medveten väg, som gör att man hålls kvar i låten.

 

Helsingborg

Det som lyser i dina ögon. En passning till stängningen av Öresundsbron. Den här låten kvalar in redan på de första raderna. Musiken får vara passiv när text och sång talar, och det är fantastiskt. Amanda Werne bidrar med stämning. Kaffefärgade, osorterade, lockande hår har fastnat i mig. Det här något desperata lyser igenom och skär, och det är precis det man letar efter när man längtat efter ett skivsläpp av denna man.

 

Ute på ön

Ett alarmerande intro följt av ett ilsket band. Dit vi är på väg er en plats där vi egentligen inte får vara. Ett håll dig borta-sound. Gitarren släpps lös för en stund och hade gärna fått fortsätta ut i oändligheten, men hålls istället igen och skapar en tryckt stämning, ständigt med den alarmerande bakgrunden. Flåsandet som tar vid skaver och sågar, och på slutet får gitarren göra likadant och det är bara fantastiskt.

 

Slaget om Verdun

Den här låten har måhända tagit stryk av att ha varit singeln som släpptes före albumet. Den känns nästan som en passage, men det är förstås inte rättvist. Den är dock uppbyggd för att hänga med på ett nästan trivsamt sätt, vilket gör kontrasten stor, men också svår att hitta rätt i. Låten hade gjort sig än bättre på en tidigare platta, vill jag tro.

 

Större än du tror

Min favorit. Svävar fantastiskt och man blir nyfiken direkt av texten. Ger mig ”luften är fri”-vibbar, och det kan bara vara positivt. Detta är någon sorts kampsång till alla som inte har hittat rätt, mestadels för att alla andra ska hitta massa fel.

Kunde jag ringa dig genom tiden, när du inte ville bli stor, skulle jag säga vad jag vet nu, du är större än du tror. Så mycket mer än dom säger, mycket mer än en diagnos, mycket mer än du vet, du är större än du tror.

Jag går sönder varje gång. Så fantastiskt.

 

Sommardröm i grått

Först och främst är övergången magnifik från föregående spår. Eller så är det bara introt, men i den stunden är skivan som allra bäst. Det här är det starkaste spåret, och det är också ett samlat paket av allt det jag älskar med Osslers musik. Han sjunger ständigt med en fråga i sin mun, och det ger tröst åt oss som inga svar har. Musikaliskt tuggar det igång efter första versen och vi bjuds på en resa som man hade velat ägna resten åt sitt liv till att hänga med på. Det läcker, är på väg därifrån, men med ett piano som hela tiden inger trygghet. Ytterligare lager läggs på och snart är man högt upp och bort ifrån allt det där. Det känns som en seger.

Man kommer tillbaka till verkligheten när sången tar vid. Vi gjorde vad vi kunde, men vi kunde inte allt. Gitarren sliter sig, men sången håller en kvar.

Plattan avslutas med nedanstående ord:

Jag har gjort vad jag kan, men jag kan ju inte allt. Men en dag, någon dag, ska vi förenas efter allt.

Det du har gjort är bra. Tack!

Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Däremot kan man bli förbannat stor i Södertälje. Det är dock alltför lätt att låta en sådan vetskap agera tyngd på sina axlar snarare än att få en att lyfta. Symptom som dagliga doser av tusen nålar i fingrarna är något jag har fått uppleva sedan detta kommit till kännedom. Nog bör man kunna sy ihop en text med sådana mängder utav nålar, men nu är det inte direkt storheten inom syslöjd som har tagit mig dit jag är idag. Det starkaste intrycket jag gjorde inom ämnet var när läraren av misstag jämt kallade mig för Håkan. Något som gav henne svåra slängar av dåligt samvete som bäst botades av att hon helt sonika hjälpte mig på traven med projekt som t-shirtar och mössor. Plagg som ständigt gick i rosa kulör. Jag var en idiot redan där.

 

Helt sonika. Fan vad skönt att få in det uttrycket. Skiljer sig nog något mot vanligt bloggtugg. Å andra sidan använder jag både versaler och kommatecken, samt visar viss sparsamhet av utropstecken, och redan där är jag diskad från varenda blogg-gala i all framtid. Nu är det inte direkt storheten inom disk... nä, vad fan, nu är jag där igen. Förlåt.

 

Ett uppehåll ifrån fotbollen stundar i detta nu. Det innebär bland mycket annat ett abnormt antal fria vardagar. Man förvandlas till en varelse som framstår som lika frisläppt som random Naken-Janne när det kommer till att respektera vardagsnormerna. Att jag, till exempel, dricker vin denna torsdag lär väl inte ha undgått någon av er som har kommit så här långt in i texten, men det är inte bara där det tummas på reglerna. Sömn? Fuck it. Matvanor? Haha. Nu är det ju inte så att jag lever efter speciellt många budord i vanliga fall, men då finns där i alla fall rutiner som håller en på plats. Om jag vanligtvis är väck så är jag under dessa veckor helväck.

 

Sammanfattningsvis så har jag precis gjort en engångscomeback(?) på Svenskafans. Nu skriver jag på en blogg där jag göra vaga liknelser mellan mig själv och Naken-Janne samt delar med mig av syslöjdsanekdoter. Nog är det en jävla tur att fotbollen sparkar igång igen i nästa vecka så att jag kan börja hänge mig åt detta underbara ting och slippa tänka på vardag ett bra tag framöver.

 

Tack. Och godnatt.

Den ljusaste dagen på året serveras och bjuder på fullstora portioner livslust. Ändå är det till slut ett helt annat ljus som ska köra en annars fin dag i graven. Jag talar om dessa jävla lampor som finns i bilens instrumentpanel. Jag förstår det praktiska med att de sitter väl synliga, mitt i nyllet, men när en liten lykta tänds så gör den det med en smäll. Visserligen må smällen vara ljudlös, men ack så stenhård ändå. En lätt levnadsglad varelse förvandlas snabbt till en tourettesmaskin och kan inte den där solen krypa tillbaka till dit den hör hemma likförbannat? Fan!

 

Dessutom är det måndag och ett helt liv tills helgen dansant gör entré i våra liv igen. Fast det är inte riktigt sant. Utrymmena för tisdag och torsdag har bägge fått ordet fotboll klottrat på sig. Och på onsdag släpper Thåström en ny platta och man tvingas in i en fas i livet där man är nykär i en gubbe på femtioåtta år. Det ser jag fram emot. Nödvändigtvis inte då specifikt den där gubbkärleken i allmänhet men lite tid i en Thåströmbubbla kan vara nog så nyttigt, nu som då, alltid och hela tiden. Singeln lovar ju gott. Dessutom har det lyssnats på en liten snutt som lovade ytterligare, och då presenterades den ändå av Mark Levengood, hur han nu kom in i bilden? Den mannen kan ju relatera till gubbkärlek om inte annat, och plötsligt känns livet logiskt igen.

 

Känner för övrigt att jag kvävs av all debatt kring invandring just nu. Folk tävlar om att tänja gränser och dumheterna belönas med ryggdunkade och man vill bara vända undan sin egen rygg för att inte spy åt alltihop. Samtidigt är det nu man borde säga något men så mycket kraft finns inte i mina lungor. Jag beundrar alla dem som orkar stå upp och bemöta, som orkar svara ordenligt på allt det där dyngspridande, illadoftande hatet som det så ofta handlar om. Jag hatar tillbaka istället, hatar hur man pratar om hur människor kostar. Jag skiter i vad det kostar, min värdering om huruvida en människa ska få en chans att fly till en bättre plats, för ett bättre liv, kan aldrig grunda sig i en prislapp. Hjälps åt så mycket det bara går, kostnaden får de som jobbar med detta se till att hålla så effektiv som det bara är möjligt. Visst, det är mina och våra pengar men det kan ju istället kännas som någonting bra, om man vill tänka så, att man får vara med och bidra. Jag fattar att detta inte går ihop ekonomiskt. lika väl som jag fattar att en stor del av alla dem som spyr ut om invandringens kostnader är personer som jag aldrig kommer att ta några ekonomiska råd ifrån. Därmed rundade jag av med att själv vara fördomsfull, jag hatade tillbaka än en gång och känner mig fortsatt lika kvävd.

Viva Hate. Så fick jag då sett den till slut. Nu lyssnar jag på Imperiet och tar ett glas vin, avbryter skrivandet för att skrika med i någon refräng och mår bättre än på många dar. Där ute är det måndag men det har jag inte en aning om just nu. Vardagen fick inte bara lätta på kopplet, den fick se mig ge mig av rätt upp i luften. Den ena handen statuerandes med ett långfinger och den andra armen används till att omfamna resterande del av världen med. På samma sätt som karaktärerna arbetade sig igenom göteborgsmiljöns eufori och katastrofer.

 

Recensioner pratar om att det blir för mycket på en gång, men det är så satans befriande att få allt detta allt på en gång i ansiktet. Ja, det går åt helvete, men jag älskar ju det här-känslan talar och berör. Varenda gång. Att musiken sätts i centrum och agerar förstärkare är även det ett säkert kort. Och nog kommer jag aldrig att bli mera galen än att en pratstund i en bil med Thåström skulle få mig upp på rätt spår igen. Om inte annat så vill man gärna gå runt med den livlinan i kroppen.

 

Jag tackar Peter Birro och övriga för en påfyllnad av energi som fick januarimörket att genast blekna och nu är längtan efter Thåströms turné monumental.

 

 

 

Jag åker spårvagn två gånger i veckan nu. Jag hittar knappt till badrummet här hemma men nu studsar jag runt bland inställda vagnar, stopp och andra tveksamheter. Känslan är så främmande för en person som kör fel till jobbet på morgonen, som aldrig riktigt hittade hem från krogen under en alldeles för lång period och som ännu mindre kan gå två steg med säkra steg vid befinnande i områden av ett annat riktnummer i telefonkatalogen. Jag ser till och med rött i gula sidorna, för fan.

 

Jag hade kunnat skriva några kritiska rader om Västtrafiks biljettsystem, men tyvärr har varenda Gun på sjuttiofyra vårar i det här landet redan avhandlat det ämnet så jag måste skriva om något annat. Fingrarna sätts på prov och jag undrar vad som ska växa fram ur detta. Blir det en granskning av den nordiska floran och dess förvandling under de senaste fyrtio åren, eller blir det rentav något helt annat? Den stackare som läser detta kommer att ha facit strax här under, men för mig som skriver i detta nu så är det mera ovisst. Jag behöver bara skriva, skit samma om vad, och egentligen skit samma var, men bloggosfären och dess förgångna guldålder handlade om ordblajeri och då ska det nog hamna här till slut ändå.

 

Musiktips: Vita Bergen med deras självbetitlade EP. Bra som fan.

 

Det finns fredagar där man går från jobbet till helg, och det finns fredagar där man går från samma arbete till en soffa istället. Denna fredag var en soffvariant. Klubbad som en sämre säl anlände jag till vårt hem och lät fredagen flyta iväg. (Arbets)veckan hade varit ett marathon och nu låg jag i soffan och pustade. Sportdrycken var ersatt av spanskt lådvin men den utslagna känslan av utmattning var densamma.

 

Andra fredagar är ett marathonlopp på världsrekordtider och på fredag eftermiddag går man in på upploppet. Att stämpla ut från jobbet är att få den där blomsterkransen runt halsen och helgen är de hundra meter som återstår av ett det marathon som veckan visat sig ha varit. Med trygg rygg och ett leende i värdsklass spurtar man segervisst genom helgen och tar smällen på måndagen istället. Då är det spanska lådvinet inget alternativ längre. Istället är det litervis med kaffe och bitter självömkan som får agera medicin.

 

Bristen på lokalsinne, planlöst svammel, ett musiktips och en helgmetafor soam jag till slut ändå blev ganska nöjd med. Allting rubricerat av ett bob hund-citat. På sådant vis kan vi sammanfatta detta. I sann fredagsanda avslutar vi med ett tacohej.

I onsdags kände jag det där behovet. Fingrarna drog ihop sig på samma vis som det stramar till i munnen vid tanken på citron. På väg till jobbet fick jag tvärstanna för en älg, men misslyckades med något som i vår tidsålder är så grundläggande, nämligen att ta ett bra foto. Jag var ett klick av precision ifrån att kunna instagramma, facebooka och twittra iväg en bild på en älg. En stor jävla älg. Nu blev fotot mitt taget i det ögonblick då älgen krökte sin hals och helt plötsligt såg den inte speciellt enorm ut. Än en gång visade det sig att jag inte var på hugget en kvart efter uppstigning, och det fick jag också sota för som ni nu förstår.

 

Min besvikelse över det bristfälliga förevigandet av situationen utvecklade sig snabbt till en ilska åt de snabba och sociala medierna där en bild säger mer än tusen ord. Jag röt till för mig själv och tänkte att jag ska nog minsann inte visa någon bild i konstiga färger från mitt möte med skogens konung. Istället ska jag skriva varenda litet ord av alla de där tusen som en bild tydligen kan berätta. Ha! Rebellen i mig får utlopp, hornen växer ut och genast ser jag ut som det som fick mig att reagera. En älg.

 

Där satt jag alltså bakom ratten. Foten hade snabbt fått flytta sig till bromspedalen men någon sekund senare lättade jag på tyngden. Överhuvudtaget kändes situationen som att det lättade, att tyngdlagarna sattes ur spel när vi mötte varandras blick. Han, som överhuvud i skogshovet, och jag som en svårt snoozad kunglighet (om än på helt andra områden än min motståndare). Tiden stod stilla, och det gjorde även älgen. Jag kände hur min eviga kamp mot stämpelklockan rann mig ur händerna men kunde ändå fånga ögonblicket. Det tvistas om kärlek vid första ögonkastet men det här var något liknande. Det fanns så mycket ömsesidig respekt och förståelse i luften att vindrutetorkarna gick igång. 

 

Stärkta av varandras uppenbarelse gick vi sedan ändå vidare med våra liv. Han skulle leta efter äpplen medan jag skulle hitta mening för min tillvaro. Bara en av oss har funnit det vi sökte efter, och den varelsen är då inte jag. Jag har inte ens lyckats få tag på ett äpple.

 

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Antagligen att jag bara önskar att den där ursprungliga bilden hade blivit bra. Då hade vi sluppit allt det här. Godnatt.

Idag har många av dem vi känner tagit det ytterst piano. Det hör ihop med att det under gårdagens afton agerades på ett helt annat sätt. Gulasch gör visst så med människor. Min förståelse för Ungern är klart större idag än vad den var igår, och det känns som en lärdom värd att ta med sig. Skrapar vi dessutom under ytan så ska vi nog kunna finna fler saker att ta med sig från gårdagens bravader. Låt oss sätta igång.

 

Vi börjar med att konstatera hur Otter har lagt ribban för hur födelsedagar ska firas framöver. Man ska samla ihop folket och låta dessa få ha roligt. Det var så många möten från förr att det slogs inofficiellt världsrekord i kramkalas på Älvsmagasinet igår. Överallt stod människor med sina famnar fulla och jag kan inte förstå hur man lyckades få i sig dryck i den utsträckningen som var, samtidigt som majoriteten hade armar som boaormar. Det tyder på målmedvetenhet.

 

I lokalen förekom en otrolig spridning av karaktärer och det kändes som att man knappt saknade någon. Möjligtvis var det någon som saknade en Lennart mot slutet av kvällen men i det stora hela får det ändå med beröm godkänt. Och på tal om betyg så fick man äntligen träffa Danne och Maria igen. Danne visade prov på MVG i pappa då han spottade ur sig kunskaper i samma takt som Lil Wayne droppar sina lines. Han klämde även in något om hjärnätande larver däremellan men då handlade det inte längre om människobarn tack och lov.

 

I skaran fanns som alltid ett gäng långa män. De bästa fyllorna innehåller alltid långa män (en av de mer konstiga meningar jag har skrivit). Tommy slog noga fast att jag är Sveriges egen Halle Berry (kort hår, fylliga läppar och go röv) och igår så såg jag det som en självklarhet, en sanning, men idag är jag lite mera skeptisk. Kände mig nog stundtals mer som Leif GW Persson där ett tag på morgonen.

 

Om gulaschsoppan var god så var det annat som var mera suspekt. Arnold introducerade mig, Lyckis och Arri för Firefish igår. Efter viss tveksamhet konstaterade vi att man lever bara en gång och beställde in varsinn sådan (som sedan kan ha blivit två). Angelica i baren sålde inte in shotten speciellt övertygande men vi var redan övertygade på annat håll och lät oss inte stoppas. Fan också.

 

Efter att ha plitat ner alla dessa rader om gårdagen så dyker plötsligt en varningsruta upp på skärmen. Den säger till mig att jag fortfarande inte har nämnt Gåsen, är du säker på att du gör rätt? Jag trycker vemodigt på ja-knappen och erkänner mig besegrad. Gåsen slipper hängas ut denna gång, jag fick så lite kvalitetstid med honom igår. Ett av få minus på en annars utmärkt kväll!

 

Till sist måste sägas att Otters fina skjortform hänger i sig. Ytterligare ett fantastiskt exemplar igår. Grattis än en gång!

Vi blir äldre nu. Våra ryggar har fått motta år av stryk. Vi slås in i de fåror som livet och dess öde väljer åt oss. Det må låta lite nedstämt, men ska snarare ses som något vackert. Vi tar alla våra självförverkligande steg mot vilka vi är, dag för dag, år för år. Sedan kommer det en sådan där fantastiskt fest där vi alla är  på plats, och helt plötsligt är vi dem vi istället var. Ett sådant scenario med tillhörande vällagad gulaschsoppa kan bara sluta i succé. Det ska jägern se till.

 

I samma stund som Ivar tyvärr meddelade att han inte kunde medverka på tillställningen så verkar dessvärre eventuellt bad i älven också ställas in. Annars hade det bara varit en del i det logiska ledet i att festa som en Ivar. Det sägs att vår egen konung emellanåt kan känna avund över något sådant. Då menar jag verkligen Kung Carl Gustaf, inte Gåsen, något som bör förtydligas med tanke på min historia i bloggskrivandets ljumma vagga.

 

Mannen vi skall fira är en man av sällan skådad dignitet. En entreprenör med sinne för både mat och melodi. Hans pastaknyten runt kycklingen snöras runt i symbiosen av en glad sång som avfyras från hans sammetslena stämma. Då är det lätt att man blir lycklig. Vi pratar alltså om mannen som lärt mig att panera fisk, en lärdom som gett mig så otroligt mycket igenom livet. Jag funderar till och med på att göra om det någon gång. Jag minns fortfarande ljudet av hur paneringen sakta la sig som ett täckte runt mitt stycke fisk och synen av hur något vackert skapades i mina bara händer. Det var där och då jag förstod innebörden av kökspoesi. Tack, Otter.

 

Bland alla stolta ögonblick minns jag när vi for till ett regnigt Malmö och hade förfest i ett parkeringshus. Parkeringshus. Vi har även sett det bästa av Lerums nattliv i Gåsens fina närvaro. Där kunde vi konstatera att atmosfären var på en sådan nivå som Putin ogillar, eller åtminstone trodde jag det. Det var många kvällar som ägnades längs vårt lands vägar och avkrokar. En gång åkte vi in till det enda som var upplyst i hela Halland och möttes av både Markoolio och Mojje. Den kompletta känslan av random.

 

För att ni också ska få uppleva den kompletta känslan av random så får ni här en video som spelades in på balkongen under en förfest hos Pat och Sten. Jag och Otter benar ut allt som är värt att veta om myran.

 

Grattis Otter!

 

 

 

 

 

 

 

 

För precis två år sedan, på dagen, så satt jag någonstans i Thailand och slängde i mig en pad thai med tillhörande öl. Idag återvände jag till jobbet efter två veckors semester och ägnade lunchen åt att äta en pad thai, på Vita Fläcken. Semestern jag återvände ifrån innehöll spännande resmål som Finspång och Hjällbo. För dem som inte är världsvana nog kan jag meddela att det INTE är städer i Thailand. Dessutom innehöll min lunch inte heller några ölinslag. Sådana tankar ger en perspektiv på livet samt tillhörande smäll på käften, allt till priset av ett. Fan vad bra.

 

När jag lyfte på det här gamla liket och ruskade om det lite lätt för att visa upp det för allmän beskådning så var det den trogna skaran från förr som minsann tittade fram och gav respons. Min målgrupp (som jag skrämt bort nu?). Då kunde man skriva om H-husets gröna stolar och nå igenkänningskänlsan på ett kick. Vad skriver man om nu för att få samma effekt, styrräntan? Och hur fan skriver man om den i så fall? Prestationsångesten över att bara skita ut något i textform blir ju inte mindre om jag dessutom ska behöva skriva om styrräntan. Den vill jag fan inte skriva om.

 

Eels underhåller mig från högtalarhåll. Ett fantastiskt bandnamn. Vanligtvis när något band ligger inne på ett jävla bra namn så har all kreativitet som krävdes för att värka fram det hela gjort att musiken i sin tur är.. skit. Det är synd. Om någon undrar vad man lyssnar på för tillfället så vill man ju kunna klämma ur sig något som låter hippt. Bildar jag band ska det heta Styrräntan. Det är ett dåligt namn och då kanske musiken trots allt blir bra? Logiken måste ju fungera åt andra hållet också. Annars blir det inte logiskt. Om inte musiken blir bra får man odla skägg och byta till ett bra bandnamn. Då går det hem ändå.

 

Om ni vill dela med er av era tankar om styrräntan. eller kanske rentav har andra ämnen som ni tycker bör tas upp så välkomnar jag er att ta den diskussionen i kommentarsfälten. Tänk bara att hålla det på en låg nivå, det är ju trots allt styrräntan vi pratar om. Ja, där kom ordvitsen. Denna gång var man tvungen at läsa hela vägen till slutet för att få ta del av den. Förlåt.

 

Som en blixt genom luften så färdas jag till mitt barndomsrum. Där satt jag med långa lockar och lyssnade på random musik och formade ord på tangentbordet framför mig. Och här sitter jag nu. Malin for på äventyr och det tog ett dygn så förvandlades jag till en liten jävla pojk igen. Det resulterar i en text och omvärlden går under i tacksamhet. Visst är det fantastiskt hur det ena kan leda till det andra men i slutändan så hamnar det här ändå.

 

Efter två veckors semester är mitt sinne så skarpt och min virtuella penna så vass att dessa ord springer ut av sig själv. Som en student på skolans sista dag springer dessa ord ut och sjunger om att fy fan vad de är bra. Jag sjöng själv dessa ord för en herrans massa år sedan och här är jag nu. Vart är dessa ord om lika många år? Svårspekulerat. Det kan i och för sig ha varit just svårspekulerat som var lite av ett tema på denna blogg när det en gång begav sig. Alltså kan jag ha lyckats att hitta rätt direkt, utan någon ökenvandring i sann Moses-anda. Moses-andan har ju å andra sidan sällan vakat över denna plats.

 

Det mest fantastiska med att spela upp musiken random på datorn är att när jag satt och filade på mitt resonemang om Moses så dök låten Jesus Lever av bandet Risken Finns upp i högtalarna. Jag tolkar det som att Gud försöker prata med mig, men jag bloggar och har därför inte tid. Ett signum för vår tid på alla sätt och vis. Värt att blogga om?

 

Sedan tänker jag ett varv till och funderar på om Gud rentav försöker prata genom mig. Fan vad ledsen han måste vara då. Här försöker han sprida sin gudomlighet så skvätter jag bara ut massa skit. Kom till saken tänker Gud, men det tänker jag bannemig inte göra. Jag tänker skutta vidare i en värld av vaga metaforer och bristfälliga resonemang.

 

Jag sitter här och börjar på en mening. Hoppas spåra ur och landa roligt i ett dike. Själv bli förundrad över hur det landar, och sedan fila lite i kanterna. Hitta rätt, som man säger. Nu har jag i och för sig inte ett lokalsinne som så ofta tillåter mig att hitta rätt, och diken är väl sällan förknippade med en "hitta rätt-känsla" heller för den delen. Man kan säga att jag gick vilse. Fast nog fan hamnade jag i diket, så något rätt måste jag ha gjort.

 

Lyssnat på musik från Luxemburg i helgen. Helgen innan spelade jag kägel. Man kan säga att min bucket list bockas av i en rask takt just nu. Tidigare idag flyttade jag på fotbollsmål med Kennet Andersson, en självklar punkt på samtligas lista. Det går bra nu kan man säga. Ännu återstår några saker att klara av men med denna takt intakt kan jag tryggt förvandlas till en kan allt, vet allt-gubbe inom några månader. Även det står med på listan.

Han hade haft den där känslan i fingertopparna ett tag. Kände att något skulle ut därifrån och sändas vidare in i ett cyberskt tomrum. Dessa fingrar var alldeles för fina för att inte tas ut på en dans emellanåt, åtminstone verkade de tycka det själva. Det var alltid samma känsla, samma krypande känsla, som spred sig från fingrar och vidare. När de sedan hade satt sig i huvudet och vidare mot magen så började planeringen. Det är där och då han förstår att det kommer att krävas någon sorts förlossning i lyrik. Det vore konstnärligt av honom att påstå att denna förlossning var lika smärtsam som att föda barn, men han misstänkte att minst hälften av de läste den beskrivningen skulle säga emot. Han var rädd om dem stackars få läsarna som fanns, och valde därför att tona ner sin smärta vid denna process. Han ville dock sträcka sig så långt som att påstå att Lena PH skulle beskriva det på hennes berömda vis. Det gör ont.

 

Att vilja skriva något utan att egentligen skriva något är inte så lätt som det låter, och då låter det ändå inte enkelt. Man vill ju tro att man kan skriva om sin arbetssituation, men samtidigt vet man att den kastar man inte ut på nätet. DE kollar sådant, sägs det. Dessutom gör man inte så ändå. Det får man lära sig.

 

Solen signalerar sommar på himlen och han sitter och lyssnar på en skiva om missbruk. Han har persiennerna nere men har ändå fått vinklat upp dem. Solen må lyckas tränga sig in men passar ändå inte riktigt en sådan här kväll. Den skär sig med musiken på samma sätt som hans Lena PH-referens skar sig med textens rehabkänsla från obehag. Det är väl så det fungerar. Vi går runt och balanserar, staplar gott och ont på stora högar, tänkte han. Hoppas att högen av allt gott lyckas gömma den där andra högen. Ikväll gräver han undan den andra högen, väl medveten om att han inte får göra den till en grop. Han balanserar där också. Även här ska man vara lagom.

 

Han funderade på varför skivan var tvungen att handla om droger och nära död. Två ämnen som inte närvarade denna kväll egentligen. Varför är det sådant som är bra? Han undrade varför han bara skrev när magen gjorde ont, inte när den pirrade. Anade väl att man aldrig skrev i nuet, att man tog ett steg tillbaka för att sedan skriva. När det pirrar i magen är man aldrig ett steg tillbaka, då är man där det händer. Det är därför det pirrar. Han tänkte på hur tung och sorgsen kärlek alltid skulle låta när den beskrivs men hur härlig den känns, förstod genast varför det skrivs meter efter meter om olycklig kärlek medan de som är mitt i kärleksruset inte skriver många ord. De är ju mitt i det, lever i det. Inte hade de tid att skriva. Han var förstås kär han också, på ett lyckligt vis dessutom. Genom att använda sin egen matematik och logik så förstod han hans långa avbrott mellan texterna tydde på att han oftast fanns där mitt i kärleken. Det var så vackert han kunde beskriva det. Kände sig nöjd med både det och att han nu hade fått kasta över en del från den ena högen till den andra.

 

Plötsligt kände han att fingrarnas dans hade pumpat ur obehaget ur hans kropp. Dessutom hade det gjort honom hungrig. Han satte därmed punkt och tog sig en macka.

En recension av Osslers senaste platta som från början skrevs privat känns helrätt att lägga ut efter att ha sett honom leverera en konsert utan dess like. Det är för mig helt ofattbart hur man inte kan älska det här, men jag borde väl ha blivit van vid det här laget. Nåja, håll till godo:

 

En instrumental öppning är lika obligatorisk som bokningen av skivan var. Man kan snabbt konstatera att Ossler levererade bättre än vad Bengan lyckades med i det här fallet.

 

Jag tycker det är helt rätt med att han öppnar instrumentalt. Det behövs en liten skylt som förklarar vad som ska hända för att man ska hitta helt rätt. Det här är musik som gör sig bättre låt på låt snarare än instucken i en spellista bredvid något annat tokigt bra. Här blir det bäst när man satt sig i rätt läge.

 

Hundön handlar om Utöya har han berättat. Får inga sådana bilder i huvudet, och är väl mest glad för det. Precis som brukligt så byggs och brakas det på ju längre det får gå. Låten känns hjälplöst vacker vill jag säga, utan att vilja beskriva det närmare.

 

Låt två är Tysk Höst. En låt som handlar om att bryta upp. Dom gnisslande gitarrerna finns där bakom men låter sig hållas. Istället får pianot låten att vandra framåt. Den nakna rösten faller mig så fruktansvärt i smaken. Det ger musiken en ärlighet som räcker för att besegra mig. Den sammanfattande textraden Tills ingenting var allt som finns kvar är ett litet mästerverk.

 

Skönhet i Förfall är nästa spår och dom inledande stråkarna ger mig alltid en bild av Frankrike. Den bilden av Frankrike som antagligen fick mig att välja franska någon gång för längesedan. Gitarren cirka tre minuter in i låten är sådär långsam och trasig och underbar.

 

Låttiteln är för övrigt av samma höga standard som kan förväntas av denne man.

 

Vi fortsätter mot Fåglar Faller där basen går i Thåströmtakt. Ossler beskriver blå på ett sätt som ingen annan beskriver blå. Du bara skrattar - men jag älskar när du ler har jag fastnat för. En av raderna som återkommer oftast i huvudet. Något verkar lyckligt men känns ändå fel i magen. Det är den tolkningen jag gör för mig själv. Man har den där känslan av att visst har man det bra, men vad kunde man haft annars? Det var ju ändå inte så här man hade föreställt sig att ha det.

 

Grisarna och Flugorna fick mig att blåsa iväg fullständigt första lyssningen. Starkaste musikupplevelsen jag haft på väldigt länge. Rösten är sådär satans desperat så att det värker i en. Låten hålls bara uppe av en enkel slinga tills allting bara exploderar och gitarren, som varit i ett stramt koppel under hela resan släpps nu lös och hugger åt alla håll. När första höjningen är klar och man bara hör hur han laddar upp det där sexsträngade djuret och man vet hur det kommer att låta men ändå ligger man där med gåshud och ett fånigt leende medan man rycks med i solot. När han spelar så här är det som att köra bil i tvåhundra kilometer i timmen.

 

Efter den urladdningen kommer en sjudande låt, Huset Vid Sjön. En låt som textmässigt ger mig Lergraven-vibbar. Annars är detta en låt som känns lite Kent, och det är inte så negativt laddat längre att säga så. Är väl säkert den där synten som får mig att känna på det viset.

 

I Tiden Lider sjunger han att han glömt vart han ska och det är sådana där tankar som träffar mig rätt i skallen. Inte kan jag blanda in lokalsinnet i det hela men den där osäkerheten om vart man är på väg i sitt liv är där det sårar som mest när man är på det där humöret. Det där tvivlet som inte sitter i hjärnan utan i magen. Den här låten må väcka detta tvivel men hans röst är som tröst för mig. Den där körkortsresan i Falkenberg där jag fullkomligt knarkade Ossler medan jag vandrade runt i staden med allehanda tankar är nog det som gör att jag förknippar honom med den trösten. Det var han som fick lyssna på dom tankarna.

 

Fars Dag är den här skivans valsspår. Måhända lika obligatoriskt som öppningen av skivan. Den här låten är jättebra ibland och en annan gång väljer jag att hoppa över den. Nu hoppar jag över den här.

 

Solen och Ängeln känns som en stråle ljus efter allt detta grävande i mörker (även om jag tycker att mörkret inte är nattsvart) och det gör att man lyfter i takt med tjejen i låten. Känslan av att ”Yes! Vi klarade det!” på något vis. Låten är en känsla av att lämna något dåligt bakom sig. En känsla av att jag är bättre än det där. Som bonusinformation kan inflikas att det är hans dotter som sjunger i slutet och det känns fint på något vis. Det känns som att skivan tar slut med den här låten.

 

Med det menar jag att Partisanen känns som ett bonusspår. Därmed inte sagt att det är dåligt. Inte alls. Känns bara som att skivan knöts igen så fint på förra låten att den här får ligga bredvid. Med en koppling, fast bredvid. Än en gång är det franskt, och inte tyskt som det alltid ska beskrivas som annars när man läser om honom. En kampsång läser man sig till. Dock inte i en ”Kom igen Häcken!”-anda direkt. Vill ändå läsa in någon sorts stolthet. En kvinnlig röst på franska gör sig väl nästan alltid till musik dessutom?

 

 

 

 

 

Min text är väldigt positiv. För en neutral lyssnare är detta säkerligen inte lika bra. Jag tycker dock inte att det här är en platta för neutrala lyssnare. Vill man inte lyssna helhjärtat så kan man lyssna på något annat. Att hans musik är en så viktig del av mig gör mitt omdöme färgat men då finns det heller inget annat sätt för mig att beskriva denna skiva.

 

Det här är dagen som Håkan släppte en ny platta och Häcken släppte ännu en match ur händerna. Ett plus ett innebär i sin tur att det är nu Håkans nya toner får skänka tröst en trött aprilonsdag. Aprilonsdag får det överhuvudtaget inte att spritta i kroppen. Det är snarare en sådan där dag som tar mig i kragen och drar mig till tangentbordet. Någonstans kanske det är positivt ändå, finns trots allt ställen jag gör mig sämre på.

 

Det är lustigt hur man springer runt och försöker leva sitt liv i dagar som blir till veckor för att plötsligt få den där känslan, den tvångsmässiga känslan av att behöva skriva. Skriva något. Något som vanligtvis resulterar i ett worddokument som göms undan i någon obskyr del av hårddisken. Fast nu har det gått så långt att jag saknar känlan av att trycka på publicera. Den där tonårsbloggaren i mig lyckas med sin målbrottsröst lite extra bra idag. Han tycker av någon anledning att han ska komma till tals, men vem finns kvar att lyssna på honom när inte ens jag har gjort det på så länge?

 

Håkan har alltid sjungt om ungdomsliv och länge gjort det genom tillbakablickar men på den här plattan är det första gången som han faktiskt låter som om han inte finns kvar där längre. Att erkänna Håkan som gammal känns som att erkänna sig själv som äldre, och det vet vi alla precis hur jävla roligt det inte är.

 

Vi går inte runt och lever för att bli äldre. Tvärtom är vi många som försöker att leva lite extra för att bromsa det där åldrandet. Den kampen må ha en solklar vinnare men det hindrar inte folk från att ta den kampen. Det är väl kanske det som är sådär tragiskt vackert som inläggets tema (?) Håkan gärna sjunger om.

 

Har upptäckt att fotbollens enorma del i mitt liv gör att man aldrig är längre bort än en förlust ifrån att tycka att mycket är allmänt skit. Aldrig längre bort än en vinst från att hylla alltsammans. Jag lägger min lycka i bollens bana. Kraschlandar och lyfter för att sedan krascha igen. Nittio minuter senare är euforin där igen och det är knappt att jag själv hänger med. Är väl mest glad att jag har någon att landa hos. Att krascha ner i en famn är knappt att krascha alls.

 

Håkan igen. Tänd Strålkastarna ska inte vara en femtiotvå sekunder lång instrumental låt. Där finns så mycket mer att slita ut att man blir lika besviken varenda gång den tar slut. Det räddas lite av att skivans andra halva framstår som väldigt stark och kanske är det på grund av skjutsen den får av dessa femtiotvå fantastiska sekunder. Där gömmer sig det som är plattans bästa låt hittills, Fri Till Slut.

 

Nu släpper jag även detta inlägg fritt. Till slut.

Som en fisk sprattlar det till, ut ur mörkret anländer en skugga. Något gammalt, något bortglömt. Det doftar dock förvånansvärt bra, påminner lite om paj. Doften trampar sig upp i kranen och omarbetas till en känslokavalkad, ett myller av förhoppningar, gläjde, kanske rentav eufori, och läslust. Alla slåss om utrymme och det är som om ett turkiskt torg flyttat innanför pannbenet på dig. Det fullkomligen spritter och skvätter, gamla minnen kommer tillbaka (här kan vi konstatera att dofterna är av variererande kvalitet) och rör om ännu mer. Det är numer ett regelrätt i kaos som pågår och det är jag som står med dirigentpinnen i näven. Jag för mig ovant och med en oerhörd tveksamhet, varenda rörelse är lite sen och det skruvande ljudet från publiken skär i mig. Jag förstår att det nu krävs något alldeles extra för att vinna tillbaks förtroendet. Att få skruvandet av alla kroppar att förbytas till uppskruvande av korkar. Att få slita fram känslan av eufori tillbaka i dagsljuset. Upp till bevis.

Just det, tydlighet är ingenting som kommer ur mina fingrar. Inte konstigt att jag inte kände igen det jag  hade skrivit när jag hittade den här bloggen igen förra veckan. Det är ett virrvarr av krusiduller, det leks med ord på ett förbluffande sätt. Om en mystisk, drogad göteborgare hade läst den här bloggen hade han äntligen fått känna känslan av att hitta hem. Han hade undrat varför han inte letat här tidigare, alla extra vändor i hamnen för att finna sig själv kändes plötsligt väldigt bortkastade.

Om vi finner några sådana i läsarkretsen så lär kommentarfältet snart dofta fisk. Det har jag ingen åsikt om. Åsikter har jag dock inom en mängd andra ämnen. Jag tycker fortfarande popcorn är lika äckligt t.ex. Det är logiskt nog totalt smaklöst att sitta och tugga i sig någonting som är totalt smaklöst. Jag menar, det är ju inte direkt kärnfysik vi snackar om. Jag skulle lätt välja ett kilo majs, tom ett kilo av allt som rimmar på majs, före att trycka i mig ett kilo popcorn. Solklart.

Hej. Mina fingrar är som curry i Indien. Kryddstarka. Puckat, inte sant? Fast nog är Indien en bra krydda att använda i en bra icebreaker, ett hett tips från min sida. Det här är ju dessutom just min sida i detta enorma nät som ofta bänämns med facktermen cyperspace. Alla vägar bär till Rom, men även ifrån min blogg. Jag begrundade min läsarstatistik precis och kan konstatera att Rom är nog överbefolkat nu. Påven behöver megafon för att nå ut till den stora folkmassa som är där för att begrunda hans lustiga hatt. Han är ju så gammal att alla möjliga stilar måste passerat hans levnadstid men ändå så är det den hatten han väljer ut som guldkornet. Inte konstigt att jag inte tror på vad han säger. Fast han lär ju omöligt tro på vad jag säger heller för den delen, jag menar, Indien? Magstarkt.

Idag tog jag sats och skallade verkligheten så hårt att den skakar fortfarande. Ologiskt nog kommer det leda till träningsvärk. Det är nämligen precis som så att jag tränade idag, ett fyspass som inte kommer göra mig ett dugg starkare. Det kommer snarare göra mig till ett stelt paket som hade passat utmärkt bredvid broccolin i frysdisken hos din lokala ica-handlare. Det är inte roligt att upptäcka att man är en bodybuilder, åtminstone inte när man är det på fel sätt. Hade planer på att fixa ett sexpack men nu lägger jag locket på (satan i gatan vad Oldsberg hade guppat av skratt). Får se till att leta bland de lokala pizzeriorna för att se ifall några serverar nyckelhålsmärkt kebab. så här kan det inte få hålla på.

Jag kanske flyttar hemifrån snart. Då sätts mina föräldrar på prov, har uppfostrandet skötts på ett tillfredsställande sätt? Kan jag öppna ett paket müsli? Lyckas jag att inte bränna vid vattnet? Tänk er mig i tvättstugan. Skulle känna mig lika vilsen där som på en danskurs med traditionell inriktning, i Beirut! Bäst att jag överlåter dessa sysslor till min sambo, har hört att det är sådant de gör. Det och betalar hyran.

Nu flämtar klockan lika hysterisk som jag gjorde på träningen idag. Det kan bara tolkas på ett sätt. Ryggläge nästa. Godnatt.