Den alternativa synen på en frukt

Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Däremot kan man bli förbannat stor i Södertälje. Det är dock alltför lätt att låta en sådan vetskap agera tyngd på sina axlar snarare än att få en att lyfta. Symptom som dagliga doser av tusen nålar i fingrarna är något jag har fått uppleva sedan detta kommit till kännedom. Nog bör man kunna sy ihop en text med sådana mängder utav nålar, men nu är det inte direkt storheten inom syslöjd som har tagit mig dit jag är idag. Det starkaste intrycket jag gjorde inom ämnet var när läraren av misstag jämt kallade mig för Håkan. Något som gav henne svåra slängar av dåligt samvete som bäst botades av att hon helt sonika hjälpte mig på traven med projekt som t-shirtar och mössor. Plagg som ständigt gick i rosa kulör. Jag var en idiot redan där.

 

Helt sonika. Fan vad skönt att få in det uttrycket. Skiljer sig nog något mot vanligt bloggtugg. Å andra sidan använder jag både versaler och kommatecken, samt visar viss sparsamhet av utropstecken, och redan där är jag diskad från varenda blogg-gala i all framtid. Nu är det inte direkt storheten inom disk... nä, vad fan, nu är jag där igen. Förlåt.

 

Ett uppehåll ifrån fotbollen stundar i detta nu. Det innebär bland mycket annat ett abnormt antal fria vardagar. Man förvandlas till en varelse som framstår som lika frisläppt som random Naken-Janne när det kommer till att respektera vardagsnormerna. Att jag, till exempel, dricker vin denna torsdag lär väl inte ha undgått någon av er som har kommit så här långt in i texten, men det är inte bara där det tummas på reglerna. Sömn? Fuck it. Matvanor? Haha. Nu är det ju inte så att jag lever efter speciellt många budord i vanliga fall, men då finns där i alla fall rutiner som håller en på plats. Om jag vanligtvis är väck så är jag under dessa veckor helväck.

 

Sammanfattningsvis så har jag precis gjort en engångscomeback(?) på Svenskafans. Nu skriver jag på en blogg där jag göra vaga liknelser mellan mig själv och Naken-Janne samt delar med mig av syslöjdsanekdoter. Nog är det en jävla tur att fotbollen sparkar igång igen i nästa vecka så att jag kan börja hänge mig åt detta underbara ting och slippa tänka på vardag ett bra tag framöver.

 

Tack. Och godnatt.

I onsdags kände jag det där behovet. Fingrarna drog ihop sig på samma vis som det stramar till i munnen vid tanken på citron. På väg till jobbet fick jag tvärstanna för en älg, men misslyckades med något som i vår tidsålder är så grundläggande, nämligen att ta ett bra foto. Jag var ett klick av precision ifrån att kunna instagramma, facebooka och twittra iväg en bild på en älg. En stor jävla älg. Nu blev fotot mitt taget i det ögonblick då älgen krökte sin hals och helt plötsligt såg den inte speciellt enorm ut. Än en gång visade det sig att jag inte var på hugget en kvart efter uppstigning, och det fick jag också sota för som ni nu förstår.

 

Min besvikelse över det bristfälliga förevigandet av situationen utvecklade sig snabbt till en ilska åt de snabba och sociala medierna där en bild säger mer än tusen ord. Jag röt till för mig själv och tänkte att jag ska nog minsann inte visa någon bild i konstiga färger från mitt möte med skogens konung. Istället ska jag skriva varenda litet ord av alla de där tusen som en bild tydligen kan berätta. Ha! Rebellen i mig får utlopp, hornen växer ut och genast ser jag ut som det som fick mig att reagera. En älg.

 

Där satt jag alltså bakom ratten. Foten hade snabbt fått flytta sig till bromspedalen men någon sekund senare lättade jag på tyngden. Överhuvudtaget kändes situationen som att det lättade, att tyngdlagarna sattes ur spel när vi mötte varandras blick. Han, som överhuvud i skogshovet, och jag som en svårt snoozad kunglighet (om än på helt andra områden än min motståndare). Tiden stod stilla, och det gjorde även älgen. Jag kände hur min eviga kamp mot stämpelklockan rann mig ur händerna men kunde ändå fånga ögonblicket. Det tvistas om kärlek vid första ögonkastet men det här var något liknande. Det fanns så mycket ömsesidig respekt och förståelse i luften att vindrutetorkarna gick igång. 

 

Stärkta av varandras uppenbarelse gick vi sedan ändå vidare med våra liv. Han skulle leta efter äpplen medan jag skulle hitta mening för min tillvaro. Bara en av oss har funnit det vi sökte efter, och den varelsen är då inte jag. Jag har inte ens lyckats få tag på ett äpple.

 

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Antagligen att jag bara önskar att den där ursprungliga bilden hade blivit bra. Då hade vi sluppit allt det här. Godnatt.

Han hade haft den där känslan i fingertopparna ett tag. Kände att något skulle ut därifrån och sändas vidare in i ett cyberskt tomrum. Dessa fingrar var alldeles för fina för att inte tas ut på en dans emellanåt, åtminstone verkade de tycka det själva. Det var alltid samma känsla, samma krypande känsla, som spred sig från fingrar och vidare. När de sedan hade satt sig i huvudet och vidare mot magen så började planeringen. Det är där och då han förstår att det kommer att krävas någon sorts förlossning i lyrik. Det vore konstnärligt av honom att påstå att denna förlossning var lika smärtsam som att föda barn, men han misstänkte att minst hälften av de läste den beskrivningen skulle säga emot. Han var rädd om dem stackars få läsarna som fanns, och valde därför att tona ner sin smärta vid denna process. Han ville dock sträcka sig så långt som att påstå att Lena PH skulle beskriva det på hennes berömda vis. Det gör ont.

 

Att vilja skriva något utan att egentligen skriva något är inte så lätt som det låter, och då låter det ändå inte enkelt. Man vill ju tro att man kan skriva om sin arbetssituation, men samtidigt vet man att den kastar man inte ut på nätet. DE kollar sådant, sägs det. Dessutom gör man inte så ändå. Det får man lära sig.

 

Solen signalerar sommar på himlen och han sitter och lyssnar på en skiva om missbruk. Han har persiennerna nere men har ändå fått vinklat upp dem. Solen må lyckas tränga sig in men passar ändå inte riktigt en sådan här kväll. Den skär sig med musiken på samma sätt som hans Lena PH-referens skar sig med textens rehabkänsla från obehag. Det är väl så det fungerar. Vi går runt och balanserar, staplar gott och ont på stora högar, tänkte han. Hoppas att högen av allt gott lyckas gömma den där andra högen. Ikväll gräver han undan den andra högen, väl medveten om att han inte får göra den till en grop. Han balanserar där också. Även här ska man vara lagom.

 

Han funderade på varför skivan var tvungen att handla om droger och nära död. Två ämnen som inte närvarade denna kväll egentligen. Varför är det sådant som är bra? Han undrade varför han bara skrev när magen gjorde ont, inte när den pirrade. Anade väl att man aldrig skrev i nuet, att man tog ett steg tillbaka för att sedan skriva. När det pirrar i magen är man aldrig ett steg tillbaka, då är man där det händer. Det är därför det pirrar. Han tänkte på hur tung och sorgsen kärlek alltid skulle låta när den beskrivs men hur härlig den känns, förstod genast varför det skrivs meter efter meter om olycklig kärlek medan de som är mitt i kärleksruset inte skriver många ord. De är ju mitt i det, lever i det. Inte hade de tid att skriva. Han var förstås kär han också, på ett lyckligt vis dessutom. Genom att använda sin egen matematik och logik så förstod han hans långa avbrott mellan texterna tydde på att han oftast fanns där mitt i kärleken. Det var så vackert han kunde beskriva det. Kände sig nöjd med både det och att han nu hade fått kasta över en del från den ena högen till den andra.

 

Plötsligt kände han att fingrarnas dans hade pumpat ur obehaget ur hans kropp. Dessutom hade det gjort honom hungrig. Han satte därmed punkt och tog sig en macka.