Den alternativa synen på en frukt

En recension av Osslers senaste platta som från början skrevs privat känns helrätt att lägga ut efter att ha sett honom leverera en konsert utan dess like. Det är för mig helt ofattbart hur man inte kan älska det här, men jag borde väl ha blivit van vid det här laget. Nåja, håll till godo:

En instrumental öppning är lika obligatorisk som bokningen av skivan var. Man kan snabbt konstatera att Ossler levererade bättre än vad Bengan lyckades med i det här fallet.

Jag tycker det är helt rätt med att han öppnar instrumentalt. Det behövs en liten skylt som förklarar vad som ska hända för att man ska hitta helt rätt. Det här är musik som gör sig bättre låt på låt snarare än instucken i en spellista bredvid något annat tokigt bra. Här blir det bäst när man satt sig i rätt läge.

Hundön handlar om Utöya har han berättat. Får inga sådana bilder i huvudet, och är väl mest glad för det. Precis som brukligt så byggs och brakas det på ju längre det får gå. Låten känns hjälplöst vacker vill jag säga, utan att vilja beskriva det närmare.

Låt två är Tysk Höst. En låt som handlar om att bryta upp. Dom gnisslande gitarrerna finns där bakom men låter sig hållas. Istället får pianot låten att vandra framåt. Den nakna rösten faller mig så fruktansvärt i smaken. Det ger musiken en ärlighet som räcker för att besegra mig. Den sammanfattande textraden Tills ingenting var allt som finns kvar är ett litet mästerverk.

Skönhet i Förfall är nästa spår och dom inledande stråkarna ger mig alltid en bild av Frankrike. Den bilden av Frankrike som antagligen fick mig att välja franska någon gång för längesedan. Gitarren cirka tre minuter in i låten är sådär långsam och trasig och underbar.

Låttiteln är för övrigt av samma höga standard som kan förväntas av denne man.

Vi fortsätter mot Fåglar Faller där basen går i Thåströmtakt. Ossler beskriver blå på ett sätt som ingen annan beskriver blå. Du bara skrattar - men jag älskar när du ler har jag fastnat för. En av raderna som återkommer oftast i huvudet. Något verkar lyckligt men känns ändå fel i magen. Det är den tolkningen jag gör för mig själv. Man har den där känslan av att visst har man det bra, men vad kunde man haft annars? Det var ju ändå inte så här man hade föreställt sig att ha det.

Grisarna och Flugorna fick mig att blåsa iväg fullständigt första lyssningen. Starkaste musikupplevelsen jag haft på väldigt länge. Rösten är sådär satans desperat så att det värker i en. Låten hålls bara uppe av en enkel slinga tills allting bara exploderar och gitarren, som varit i ett stramt koppel under hela resan släpps nu lös och hugger åt alla håll. När första höjningen är klar och man bara hör hur han laddar upp det där sexsträngade djuret och man vet hur det kommer att låta men ändå ligger man där med gåshud och ett fånigt leende medan man rycks med i solot. När han spelar så här är det som att köra bil i tvåhundra kilometer i timmen.

Efter den urladdningen kommer en sjudande låt, Huset Vid Sjön. En låt som textmässigt ger mig Lergraven-vibbar. Annars är detta en låt som känns lite Kent, och det är inte så negativt laddat längre att säga så. Är väl säkert den där synten som får mig att känna på det viset.

I Tiden Lider sjunger han att han glömt vart han ska och det är sådana där tankar som träffar mig rätt i skallen. Inte kan jag blanda in lokalsinnet i det hela men den där osäkerheten om vart man är på väg i sitt liv är där det sårar som mest när man är på det där humöret. Det där tvivlet som inte sitter i hjärnan utan i magen. Den här låten må väcka detta tvivel men hans röst är som tröst för mig. Den där körkortsresan i Falkenberg där jag fullkomligt knarkade Ossler medan jag vandrade runt i staden med allehanda tankar är nog det som gör att jag förknippar honom med den trösten. Det var han som fick lyssna på dom tankarna.

Fars Dag är den här skivans valsspår. Måhända lika obligatoriskt som öppningen av skivan. Den här låten är jättebra ibland och en annan gång väljer jag att hoppa över den. Nu hoppar jag över den här.

Solen och Ängeln känns som en stråle ljus efter allt detta grävande i mörker (även om jag tycker att mörkret inte är nattsvart) och det gör att man lyfter i takt med tjejen i låten. Känslan av att ”Yes! Vi klarade det!” på något vis. Låten är en känsla av att lämna något dåligt bakom sig. En känsla av att jag är bättre än det där. Som bonusinformation kan inflikas att det är hans dotter som sjunger i slutet och det känns fint på något vis. Det känns som att skivan tar slut med den här låten.

Med det menar jag att Partisanen känns som ett bonusspår. Därmed inte sagt att det är dåligt. Inte alls. Känns bara som att skivan knöts igen så fint på förra låten att den här får ligga bredvid. Med en koppling, fast bredvid. Än en gång är det franskt, och inte tyskt som det alltid ska beskrivas som annars när man läser om honom. En kampsång läser man sig till. Dock inte i en ”Kom igen Häcken!”-anda direkt. Vill ändå läsa in någon sorts stolthet. En kvinnlig röst på franska gör sig väl nästan alltid till musik dessutom?

Min text är väldigt positiv. För en neutral lyssnare är detta säkerligen inte lika bra. Jag tycker dock inte att det här är en platta för neutrala lyssnare. Vill man inte lyssna helhjärtat så kan man lyssna på något annat. Att hans musik är en så viktig del av mig gör mitt omdöme färgat men då finns det heller inget annat sätt för mig att beskriva denna skiva.