Varningslampor, Thåströmtrans och samhällsdebatt
Den ljusaste dagen på året serveras och bjuder på fullstora portioner livslust. Ändå är det till slut ett helt annat ljus som ska köra en annars fin dag i graven. Jag talar om dessa jävla lampor som finns i bilens instrumentpanel. Jag förstår det praktiska med att de sitter väl synliga, mitt i nyllet, men när en liten lykta tänds så gör den det med en smäll. Visserligen må smällen vara ljudlös, men ack så stenhård ändå. En lätt levnadsglad varelse förvandlas snabbt till en tourettesmaskin och kan inte den där solen krypa tillbaka till dit den hör hemma likförbannat? Fan!
Dessutom är det måndag och ett helt liv tills helgen dansant gör entré i våra liv igen. Fast det är inte riktigt sant. Utrymmena för tisdag och torsdag har bägge fått ordet fotboll klottrat på sig. Och på onsdag släpper Thåström en ny platta och man tvingas in i en fas i livet där man är nykär i en gubbe på femtioåtta år. Det ser jag fram emot. Nödvändigtvis inte då specifikt den där gubbkärleken i allmänhet men lite tid i en Thåströmbubbla kan vara nog så nyttigt, nu som då, alltid och hela tiden. Singeln lovar ju gott. Dessutom har det lyssnats på en liten snutt som lovade ytterligare, och då presenterades den ändå av Mark Levengood, hur han nu kom in i bilden? Den mannen kan ju relatera till gubbkärlek om inte annat, och plötsligt känns livet logiskt igen.
Känner för övrigt att jag kvävs av all debatt kring invandring just nu. Folk tävlar om att tänja gränser och dumheterna belönas med ryggdunkade och man vill bara vända undan sin egen rygg för att inte spy åt alltihop. Samtidigt är det nu man borde säga något men så mycket kraft finns inte i mina lungor. Jag beundrar alla dem som orkar stå upp och bemöta, som orkar svara ordenligt på allt det där dyngspridande, illadoftande hatet som det så ofta handlar om. Jag hatar tillbaka istället, hatar hur man pratar om hur människor kostar. Jag skiter i vad det kostar, min värdering om huruvida en människa ska få en chans att fly till en bättre plats, för ett bättre liv, kan aldrig grunda sig i en prislapp. Hjälps åt så mycket det bara går, kostnaden får de som jobbar med detta se till att hålla så effektiv som det bara är möjligt. Visst, det är mina och våra pengar men det kan ju istället kännas som någonting bra, om man vill tänka så, att man får vara med och bidra. Jag fattar att detta inte går ihop ekonomiskt. lika väl som jag fattar att en stor del av alla dem som spyr ut om invandringens kostnader är personer som jag aldrig kommer att ta några ekonomiska råd ifrån. Därmed rundade jag av med att själv vara fördomsfull, jag hatade tillbaka än en gång och känner mig fortsatt lika kvävd.
Tittar på TV
Viva Hate. Så fick jag då sett den till slut. Nu lyssnar jag på Imperiet och tar ett glas vin, avbryter skrivandet för att skrika med i någon refräng och mår bättre än på många dar. Där ute är det måndag men det har jag inte en aning om just nu. Vardagen fick inte bara lätta på kopplet, den fick se mig ge mig av rätt upp i luften. Den ena handen statuerandes med ett långfinger och den andra armen används till att omfamna resterande del av världen med. På samma sätt som karaktärerna arbetade sig igenom göteborgsmiljöns eufori och katastrofer.
Recensioner pratar om att det blir för mycket på en gång, men det är så satans befriande att få allt detta allt på en gång i ansiktet. Ja, det går åt helvete, men jag älskar ju det här-känslan talar och berör. Varenda gång. Att musiken sätts i centrum och agerar förstärkare är även det ett säkert kort. Och nog kommer jag aldrig att bli mera galen än att en pratstund i en bil med Thåström skulle få mig upp på rätt spår igen. Om inte annat så vill man gärna gå runt med den livlinan i kroppen.
Jag tackar Peter Birro och övriga för en påfyllnad av energi som fick januarimörket att genast blekna och nu är längtan efter Thåströms turné monumental.
Lite av varje för ingen
Jag åker spårvagn två gånger i veckan nu. Jag hittar knappt till badrummet här hemma men nu studsar jag runt bland inställda vagnar, stopp och andra tveksamheter. Känslan är så främmande för en person som kör fel till jobbet på morgonen, som aldrig riktigt hittade hem från krogen under en alldeles för lång period och som ännu mindre kan gå två steg med säkra steg vid befinnande i områden av ett annat riktnummer i telefonkatalogen. Jag ser till och med rött i gula sidorna, för fan.
Jag hade kunnat skriva några kritiska rader om Västtrafiks biljettsystem, men tyvärr har varenda Gun på sjuttiofyra vårar i det här landet redan avhandlat det ämnet så jag måste skriva om något annat. Fingrarna sätts på prov och jag undrar vad som ska växa fram ur detta. Blir det en granskning av den nordiska floran och dess förvandling under de senaste fyrtio åren, eller blir det rentav något helt annat? Den stackare som läser detta kommer att ha facit strax här under, men för mig som skriver i detta nu så är det mera ovisst. Jag behöver bara skriva, skit samma om vad, och egentligen skit samma var, men bloggosfären och dess förgångna guldålder handlade om ordblajeri och då ska det nog hamna här till slut ändå.
Musiktips: Vita Bergen med deras självbetitlade EP. Bra som fan.
Det finns fredagar där man går från jobbet till helg, och det finns fredagar där man går från samma arbete till en soffa istället. Denna fredag var en soffvariant. Klubbad som en sämre säl anlände jag till vårt hem och lät fredagen flyta iväg. (Arbets)veckan hade varit ett marathon och nu låg jag i soffan och pustade. Sportdrycken var ersatt av spanskt lådvin men den utslagna känslan av utmattning var densamma.
Andra fredagar är ett marathonlopp på världsrekordtider och på fredag eftermiddag går man in på upploppet. Att stämpla ut från jobbet är att få den där blomsterkransen runt halsen och helgen är de hundra meter som återstår av ett det marathon som veckan visat sig ha varit. Med trygg rygg och ett leende i värdsklass spurtar man segervisst genom helgen och tar smällen på måndagen istället. Då är det spanska lådvinet inget alternativ längre. Istället är det litervis med kaffe och bitter självömkan som får agera medicin.
Bristen på lokalsinne, planlöst svammel, ett musiktips och en helgmetafor soam jag till slut ändå blev ganska nöjd med. Allting rubricerat av ett bob hund-citat. På sådant vis kan vi sammanfatta detta. I sann fredagsanda avslutar vi med ett tacohej.
Styrräntan och andra gemensamma intressen
För precis två år sedan, på dagen, så satt jag någonstans i Thailand och slängde i mig en pad thai med tillhörande öl. Idag återvände jag till jobbet efter två veckors semester och ägnade lunchen åt att äta en pad thai, på Vita Fläcken. Semestern jag återvände ifrån innehöll spännande resmål som Finspång och Hjällbo. För dem som inte är världsvana nog kan jag meddela att det INTE är städer i Thailand. Dessutom innehöll min lunch inte heller några ölinslag. Sådana tankar ger en perspektiv på livet samt tillhörande smäll på käften, allt till priset av ett. Fan vad bra.
När jag lyfte på det här gamla liket och ruskade om det lite lätt för att visa upp det för allmän beskådning så var det den trogna skaran från förr som minsann tittade fram och gav respons. Min målgrupp (som jag skrämt bort nu?). Då kunde man skriva om H-husets gröna stolar och nå igenkänningskänlsan på ett kick. Vad skriver man om nu för att få samma effekt, styrräntan? Och hur fan skriver man om den i så fall? Prestationsångesten över att bara skita ut något i textform blir ju inte mindre om jag dessutom ska behöva skriva om styrräntan. Den vill jag fan inte skriva om.
Eels underhåller mig från högtalarhåll. Ett fantastiskt bandnamn. Vanligtvis när något band ligger inne på ett jävla bra namn så har all kreativitet som krävdes för att värka fram det hela gjort att musiken i sin tur är.. skit. Det är synd. Om någon undrar vad man lyssnar på för tillfället så vill man ju kunna klämma ur sig något som låter hippt. Bildar jag band ska det heta Styrräntan. Det är ett dåligt namn och då kanske musiken trots allt blir bra? Logiken måste ju fungera åt andra hållet också. Annars blir det inte logiskt. Om inte musiken blir bra får man odla skägg och byta till ett bra bandnamn. Då går det hem ändå.
Om ni vill dela med er av era tankar om styrräntan. eller kanske rentav har andra ämnen som ni tycker bör tas upp så välkomnar jag er att ta den diskussionen i kommentarsfälten. Tänk bara att hålla det på en låg nivå, det är ju trots allt styrräntan vi pratar om. Ja, där kom ordvitsen. Denna gång var man tvungen at läsa hela vägen till slutet för att få ta del av den. Förlåt.
Alternativ syn på alternativ syn - på frukt!
Som en blixt genom luften så färdas jag till mitt barndomsrum. Där satt jag med långa lockar och lyssnade på random musik och formade ord på tangentbordet framför mig. Och här sitter jag nu. Malin for på äventyr och det tog ett dygn så förvandlades jag till en liten jävla pojk igen. Det resulterar i en text och omvärlden går under i tacksamhet. Visst är det fantastiskt hur det ena kan leda till det andra men i slutändan så hamnar det här ändå.
Efter två veckors semester är mitt sinne så skarpt och min virtuella penna så vass att dessa ord springer ut av sig själv. Som en student på skolans sista dag springer dessa ord ut och sjunger om att fy fan vad de är bra. Jag sjöng själv dessa ord för en herrans massa år sedan och här är jag nu. Vart är dessa ord om lika många år? Svårspekulerat. Det kan i och för sig ha varit just svårspekulerat som var lite av ett tema på denna blogg när det en gång begav sig. Alltså kan jag ha lyckats att hitta rätt direkt, utan någon ökenvandring i sann Moses-anda. Moses-andan har ju å andra sidan sällan vakat över denna plats.
Det mest fantastiska med att spela upp musiken random på datorn är att när jag satt och filade på mitt resonemang om Moses så dök låten Jesus Lever av bandet Risken Finns upp i högtalarna. Jag tolkar det som att Gud försöker prata med mig, men jag bloggar och har därför inte tid. Ett signum för vår tid på alla sätt och vis. Värt att blogga om?
Sedan tänker jag ett varv till och funderar på om Gud rentav försöker prata genom mig. Fan vad ledsen han måste vara då. Här försöker han sprida sin gudomlighet så skvätter jag bara ut massa skit. Kom till saken tänker Gud, men det tänker jag bannemig inte göra. Jag tänker skutta vidare i en värld av vaga metaforer och bristfälliga resonemang.
Jag sitter här och börjar på en mening. Hoppas spåra ur och landa roligt i ett dike. Själv bli förundrad över hur det landar, och sedan fila lite i kanterna. Hitta rätt, som man säger. Nu har jag i och för sig inte ett lokalsinne som så ofta tillåter mig att hitta rätt, och diken är väl sällan förknippade med en "hitta rätt-känsla" heller för den delen. Man kan säga att jag gick vilse. Fast nog fan hamnade jag i diket, så något rätt måste jag ha gjort.
Lyssnat på musik från Luxemburg i helgen. Helgen innan spelade jag kägel. Man kan säga att min bucket list bockas av i en rask takt just nu. Tidigare idag flyttade jag på fotbollsmål med Kennet Andersson, en självklar punkt på samtligas lista. Det går bra nu kan man säga. Ännu återstår några saker att klara av men med denna takt intakt kan jag tryggt förvandlas till en kan allt, vet allt-gubbe inom några månader. Även det står med på listan.
Ossler - Stas
En recension av Osslers senaste platta som från början skrevs privat känns helrätt att lägga ut efter att ha sett honom leverera en konsert utan dess like. Det är för mig helt ofattbart hur man inte kan älska det här, men jag borde väl ha blivit van vid det här laget. Nåja, håll till godo:
En instrumental öppning är lika obligatorisk som bokningen av skivan var. Man kan snabbt konstatera att Ossler levererade bättre än vad Bengan lyckades med i det här fallet.
Jag tycker det är helt rätt med att han öppnar instrumentalt. Det behövs en liten skylt som förklarar vad som ska hända för att man ska hitta helt rätt. Det här är musik som gör sig bättre låt på låt snarare än instucken i en spellista bredvid något annat tokigt bra. Här blir det bäst när man satt sig i rätt läge.
Hundön handlar om Utöya har han berättat. Får inga sådana bilder i huvudet, och är väl mest glad för det. Precis som brukligt så byggs och brakas det på ju längre det får gå. Låten känns hjälplöst vacker vill jag säga, utan att vilja beskriva det närmare.
Låt två är Tysk Höst. En låt som handlar om att bryta upp. Dom gnisslande gitarrerna finns där bakom men låter sig hållas. Istället får pianot låten att vandra framåt. Den nakna rösten faller mig så fruktansvärt i smaken. Det ger musiken en ärlighet som räcker för att besegra mig. Den sammanfattande textraden Tills ingenting var allt som finns kvar är ett litet mästerverk.
Skönhet i Förfall är nästa spår och dom inledande stråkarna ger mig alltid en bild av Frankrike. Den bilden av Frankrike som antagligen fick mig att välja franska någon gång för längesedan. Gitarren cirka tre minuter in i låten är sådär långsam och trasig och underbar.
Låttiteln är för övrigt av samma höga standard som kan förväntas av denne man.
Vi fortsätter mot Fåglar Faller där basen går i Thåströmtakt. Ossler beskriver blå på ett sätt som ingen annan beskriver blå. Du bara skrattar - men jag älskar när du ler har jag fastnat för. En av raderna som återkommer oftast i huvudet. Något verkar lyckligt men känns ändå fel i magen. Det är den tolkningen jag gör för mig själv. Man har den där känslan av att visst har man det bra, men vad kunde man haft annars? Det var ju ändå inte så här man hade föreställt sig att ha det.
Grisarna och Flugorna fick mig att blåsa iväg fullständigt första lyssningen. Starkaste musikupplevelsen jag haft på väldigt länge. Rösten är sådär satans desperat så att det värker i en. Låten hålls bara uppe av en enkel slinga tills allting bara exploderar och gitarren, som varit i ett stramt koppel under hela resan släpps nu lös och hugger åt alla håll. När första höjningen är klar och man bara hör hur han laddar upp det där sexsträngade djuret och man vet hur det kommer att låta men ändå ligger man där med gåshud och ett fånigt leende medan man rycks med i solot. När han spelar så här är det som att köra bil i tvåhundra kilometer i timmen.
Efter den urladdningen kommer en sjudande låt, Huset Vid Sjön. En låt som textmässigt ger mig Lergraven-vibbar. Annars är detta en låt som känns lite Kent, och det är inte så negativt laddat längre att säga så. Är väl säkert den där synten som får mig att känna på det viset.
I Tiden Lider sjunger han att han glömt vart han ska och det är sådana där tankar som träffar mig rätt i skallen. Inte kan jag blanda in lokalsinnet i det hela men den där osäkerheten om vart man är på väg i sitt liv är där det sårar som mest när man är på det där humöret. Det där tvivlet som inte sitter i hjärnan utan i magen. Den här låten må väcka detta tvivel men hans röst är som tröst för mig. Den där körkortsresan i Falkenberg där jag fullkomligt knarkade Ossler medan jag vandrade runt i staden med allehanda tankar är nog det som gör att jag förknippar honom med den trösten. Det var han som fick lyssna på dom tankarna.
Fars Dag är den här skivans valsspår. Måhända lika obligatoriskt som öppningen av skivan. Den här låten är jättebra ibland och en annan gång väljer jag att hoppa över den. Nu hoppar jag över den här.
Solen och Ängeln känns som en stråle ljus efter allt detta grävande i mörker (även om jag tycker att mörkret inte är nattsvart) och det gör att man lyfter i takt med tjejen i låten. Känslan av att ”Yes! Vi klarade det!” på något vis. Låten är en känsla av att lämna något dåligt bakom sig. En känsla av att jag är bättre än det där. Som bonusinformation kan inflikas att det är hans dotter som sjunger i slutet och det känns fint på något vis. Det känns som att skivan tar slut med den här låten.
Med det menar jag att Partisanen känns som ett bonusspår. Därmed inte sagt att det är dåligt. Inte alls. Känns bara som att skivan knöts igen så fint på förra låten att den här får ligga bredvid. Med en koppling, fast bredvid. Än en gång är det franskt, och inte tyskt som det alltid ska beskrivas som annars när man läser om honom. En kampsång läser man sig till. Dock inte i en ”Kom igen Häcken!”-anda direkt. Vill ändå läsa in någon sorts stolthet. En kvinnlig röst på franska gör sig väl nästan alltid till musik dessutom?
Min text är väldigt positiv. För en neutral lyssnare är detta säkerligen inte lika bra. Jag tycker dock inte att det här är en platta för neutrala lyssnare. Vill man inte lyssna helhjärtat så kan man lyssna på något annat. Att hans musik är en så viktig del av mig gör mitt omdöme färgat men då finns det heller inget annat sätt för mig att beskriva denna skiva.
Fri Till Slut
Det här är dagen som Håkan släppte en ny platta och Häcken släppte ännu en match ur händerna. Ett plus ett innebär i sin tur att det är nu Håkans nya toner får skänka tröst en trött aprilonsdag. Aprilonsdag får det överhuvudtaget inte att spritta i kroppen. Det är snarare en sådan där dag som tar mig i kragen och drar mig till tangentbordet. Någonstans kanske det är positivt ändå, finns trots allt ställen jag gör mig sämre på.
Det är lustigt hur man springer runt och försöker leva sitt liv i dagar som blir till veckor för att plötsligt få den där känslan, den tvångsmässiga känslan av att behöva skriva. Skriva något. Något som vanligtvis resulterar i ett worddokument som göms undan i någon obskyr del av hårddisken. Fast nu har det gått så långt att jag saknar känlan av att trycka på publicera. Den där tonårsbloggaren i mig lyckas med sin målbrottsröst lite extra bra idag. Han tycker av någon anledning att han ska komma till tals, men vem finns kvar att lyssna på honom när inte ens jag har gjort det på så länge?
Håkan har alltid sjungt om ungdomsliv och länge gjort det genom tillbakablickar men på den här plattan är det första gången som han faktiskt låter som om han inte finns kvar där längre. Att erkänna Håkan som gammal känns som att erkänna sig själv som äldre, och det vet vi alla precis hur jävla roligt det inte är.
Vi går inte runt och lever för att bli äldre. Tvärtom är vi många som försöker att leva lite extra för att bromsa det där åldrandet. Den kampen må ha en solklar vinnare men det hindrar inte folk från att ta den kampen. Det är väl kanske det som är sådär tragiskt vackert som inläggets tema (?) Håkan gärna sjunger om.
Har upptäckt att fotbollens enorma del i mitt liv gör att man aldrig är längre bort än en förlust ifrån att tycka att mycket är allmänt skit. Aldrig längre bort än en vinst från att hylla alltsammans. Jag lägger min lycka i bollens bana. Kraschlandar och lyfter för att sedan krascha igen. Nittio minuter senare är euforin där igen och det är knappt att jag själv hänger med. Är väl mest glad att jag har någon att landa hos. Att krascha ner i en famn är knappt att krascha alls.
Håkan igen. Tänd Strålkastarna ska inte vara en femtiotvå sekunder lång instrumental låt. Där finns så mycket mer att slita ut att man blir lika besviken varenda gång den tar slut. Det räddas lite av att skivans andra halva framstår som väldigt stark och kanske är det på grund av skjutsen den får av dessa femtiotvå fantastiska sekunder. Där gömmer sig det som är plattans bästa låt hittills, Fri Till Slut.
Nu släpper jag även detta inlägg fritt. Till slut.
Hej bloggen
Hej. Mina fingrar är som curry i Indien. Kryddstarka. Puckat, inte sant? Fast nog är Indien en bra krydda att använda i en bra icebreaker, ett hett tips från min sida. Det här är ju dessutom just min sida i detta enorma nät som ofta bänämns med facktermen cyperspace. Alla vägar bär till Rom, men även ifrån min blogg. Jag begrundade min läsarstatistik precis och kan konstatera att Rom är nog överbefolkat nu. Påven behöver megafon för att nå ut till den stora folkmassa som är där för att begrunda hans lustiga hatt. Han är ju så gammal att alla möjliga stilar måste passerat hans levnadstid men ändå så är det den hatten han väljer ut som guldkornet. Inte konstigt att jag inte tror på vad han säger. Fast han lär ju omöligt tro på vad jag säger heller för den delen, jag menar, Indien? Magstarkt.
Idag tog jag sats och skallade verkligheten så hårt att den skakar fortfarande. Ologiskt nog kommer det leda till träningsvärk. Det är nämligen precis som så att jag tränade idag, ett fyspass som inte kommer göra mig ett dugg starkare. Det kommer snarare göra mig till ett stelt paket som hade passat utmärkt bredvid broccolin i frysdisken hos din lokala ica-handlare. Det är inte roligt att upptäcka att man är en bodybuilder, åtminstone inte när man är det på fel sätt. Hade planer på att fixa ett sexpack men nu lägger jag locket på (satan i gatan vad Oldsberg hade guppat av skratt). Får se till att leta bland de lokala pizzeriorna för att se ifall några serverar nyckelhålsmärkt kebab. så här kan det inte få hålla på.
Jag kanske flyttar hemifrån snart. Då sätts mina föräldrar på prov, har uppfostrandet skötts på ett tillfredsställande sätt? Kan jag öppna ett paket müsli? Lyckas jag att inte bränna vid vattnet? Tänk er mig i tvättstugan. Skulle känna mig lika vilsen där som på en danskurs med traditionell inriktning, i Beirut! Bäst att jag överlåter dessa sysslor till min sambo, har hört att det är sådant de gör. Det och betalar hyran.
Nu flämtar klockan lika hysterisk som jag gjorde på träningen idag. Det kan bara tolkas på ett sätt. Ryggläge nästa. Godnatt.
Ni kan sluta undra
Jag var skeptisk redan innan på att någon skulle nappa på mitt skivtips. Blev inte mindre skeptisk när jag upptäckte att jag glömde skriva vad plattan hette. Så alla som suttit och kronologiskt arbetat er igenom Spotifys låtkatalog kan sluta upp med det nu. 1900 - 1900 är det som gäller. Vad det betyder? Inte fan vet jag. Är det viktigt? Kanske.
Höj!
En mängd delar gör inget fullkomligt
Jag har allt och inget att skriva idag. Mest vill jag kanske bara vräka ur mig så mycket skit jag bara orkar så jag slipper gå en tolv rundor lång boxningsmatch med mitt huvud inatt när jag istället borde sova lika tungt som ett släggkast från en forntida tjeckoslovakiska. För att gå tillväga likt en NO-uppgift så lägger jag härmed fram en hypotes om att det lär sluta med att jag vräker ur mig skit här för att sedan gå den där tunga boxningsmatchen och förlora på knock out i femte ronden och sedan känna av den smällen när jag vaknar imorgon. Facit finner jag imorgon.
Utöver att jag ville vräka ur mig goja så ville jag även tipsa om en skiva som jag inte ens vet om den är bra än. Två lyssningar räcker förstås inte till för att man ska kunna vara rättvis, men likförbannat tipsar jag om skivan. Varför vet jag inte, tror inte ens att folk uppskattar det. Fast tanken på att någon faktiskt skulle gilla det är fräck så jag ger det chansen. Skivan släpptes förra året och är något soloprojekt med trumslagaren Christian Gabel (Thåström, Ossler, Bob Hund(hoho, svårt att lista ut hur jag upptäckte det här)). Instrumentalt dessutom. Får känslan av att jag rör mig när jag hör musiken, och då menar jag inte rör mig på det där jobbiga sättet som att springa eller liknande, utan på ett mer harmoniskt sätt. Plattan finns på Spotify och i min skivsamling innan veckan är slut. Skönt att slippa reklamavbrott med DiLeva i fortsättningen. Nåja, kolla upp det.
Den här helgen har jag varit chaufför. Ackompanjerad av zigenarpunkarna Gogol Bordello i stereon har jag avklarat många tuffa resor och konstaterat att helvete vad mycket tråkigare det är att vara fyllechaffis. Hann med ett kort besök på Combi och medan jag stod och avnjöt ett glas vatten så lyckades jag klura ut ekvationen som hänger som ett illaluktande skynke tvärsöver hela taket därinne.
Combiekvationen: Dålig musik * 3nv = sdd
nv=normal volym sdd=sup dig döv
Så funkar det. Därför funkar det inte att dricka vatten. Jag gick därför ut till bilen igen och försvann gungandes till bra musik på en volym tre gånger högre än normalt. Det resulterar snarare i ett lyckorus. Björn och Thomas påstod faktiskt att det inte behövs någon alkohol för att känna rus när man lyssnar på Gogol. Bra det.
God natt.
Dagen när fotbollen segrade
Idag spelade Arsenal häcken av Villarreal, strax innan hade Häcken gjort något liknande med Blåvitt. Jag hade fixat en eventuell audition för jobbet som kanin för Lisebergs räkning tio gånger av tio möjliga. Jag skuttade runt som en tokig och leendet satt som ett snett påklistrat frimärke längs med hela nunan. Adebayor dansade så som jag alltid velat, men aldrig kunnat göra. Det beror inte bara på att jag lider brist på mod utan allra mest på att man kan inte dansa så. Det krävs att man är en togoles av kravmärkt material från topp till tå. Där är inte jag. Jag är glad ändå. Fotbollen fungerar bättre än vilket piller som helst, såvida du inte ska förhindra en graviditet, då är det nog läge att vända sig till en annan rådgivare. Fast Adebayor har nog svaret på det också.
Häckenhalsduken kommer sitta stolt virad runt halsen imorgon på jobbet. Utskåpningen var total och Johan Lind var precis så mycket kung som han kan vara. Alla andra spelade också fantastiskt bra. Till och med Friberg! Känns lustigt att för ett år sedan så hade jag antagligen sagt att jag hejat på blåvitt i den matchen. Det var innan frälsningen. Ett tips till allmänheten, åk till Falkenbergs hemmaplan på bortamatch med Häcken och bli förälskad. Fungerade alldeles utmärkt för mig. Fungerar inte det så drar ni till Grimsta IP. Häcken hör till där alla andra inte hör till. Det är något speciellt när det är fyra personer på en bortasektion i en match på den absolut högsta nivån av fotboll som det kan spelas på i det här landet. Där har ni tjusningen med Häcken.
På tal om Häcken, eller nej förresten. Det vore ovärdigt.
Ja, det är jag igen
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag senast förpestade internet med strunt. Det har antagligen även byggts nya broar för att låta vattnet rinna. Inget att kommentera vidare antar jag, men nog var det värt att nämna?
Hade jag tagit på mig att sammanfatta vad som hänt sedan jag skrev senast hade jag blivit tvungen att kontakta ett förlag först, det händer mycket nu, kanske för mycket. Jag möter fantastiska toppar, där man kan inkludera en norrlandsresa, full pott på teoriprovet, men även en massa annat. Otroligt mycket annat. Men en topp är ingen topp om det inte finns sluttningar också. Och det finns det. Det finns något som springer runt i mina kulisser och bara genom sin närvaro sprider någon sorts obehag. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, än mindre sätta ord på det, även om det finns personer som försöker få mig till det, något jag uppskattar. Livet är intensivt som fan och efter varje händelse väntar en ny hög längre fram och jag känner att jag missar hälften längs vägen. Just nu springer jag fram i mitt liv, problemet är att jag gör det på en motorväg. Och trots att jag numer vet att det är förbjudet att lifta där så möter jag ändå människor som ger mig välbehövlig skjuts. Och än så länge har jag klarat mig från både kollision och att hoppa in i fel bil.
Thåströms nya platta släpptes igår. En ny epok i musikens värld, och en höjdpunkt för mig. Har ännu inte hört tillräckligt för att säga hur bra det är, men nog är det bra. Nästa fredag spelar han i Göteborg och det är fantastiskt. Och i sommar ska jag få se UFO igen. På SwedenRock. Längtan börjar bli stark redan nu och den kommer inte att avta under våren. Det ska bli härligt att stå där i ett glatt folkhav och se sina idoler riva av låtarna man vill höra, och runtom är det svensk sommar. Och i fickan ligger ett körkort. Det vore stort.
Jag lägger ner pennan igen. Men den här gången ska jag komma ihåg var jag lägger den.
Nackspärr och uppspärrade ögon
Du ligger i en någorlunda komfortabel säng. Det är sju timmar kvar tills jobbet börjar, en timma mindre tills uppstigning ska ske. Du känner att sömnen inte direkt hoppar på dig. Vad gör du? Det ska jag berätta för er nu. Du kliver ur din bekväma bädd och beger dig till en bäddsoffa som inte är uppbäddad, den är dessutom smalare än valfri top model-deltagare. Hjälper det? Inte det minsta. Istället för att ligga och irritera mig över att jag inte kunde somna så låg jag och irriterade mig på hur korkat jag hade resonerat. Min nacke måste uppskattat det hela, jag låg lika bekvämt som man står på Grön Express en varm sommardag när raggarna kastar kepsar i bussens bakre regioner. De stunderna när du vill trycka upp en känga i samma region hos dessa stökiga, fördomsfulla individer som flockas kring randig tejp och doftande granar.
Nuförtiden är jag inte någon flitig användare av kollektivtrafiken. Något jag kan sakna faktiskt, åtminstone när temperaturen är dräglig. Att sitta och småprata med någon sällan skådad kamrat är såklart nyttigt men allra bäst är det när man kan trycka upp hörlurarna så långt in i öronen att de snuddar varandra någonstans inne i huvudet och sedan bara samla intrycken från dagen och ha hjärnan ren när man kommer hem. Den biten finns inte längre i min vardag, därför är hjärnan inte lika kliniskt ren nu. Fast jag vore en oerhörd lögnare om jag påstod att jag var en stor förespråkare av renlighet.
Helt sanningsenligt kan jag meddela att Imperiet är farligt bra just nu. De får bära en del av skulden till varför jag höll mig vaken för länge igår. Det är för bra för att koppla bort. Vackert.
Jag ska koppla ur,
ni får koppla av.
Kvantitet > Kvalitet
Varje inlägg brukar börja med att jag beklagar mig över att det var längesedan jag skrev här. Idag tänker jag därför inte göra det. Jag ska istället ge mig även på en ny stig. Hitta nya spännande stenar att lyfta på. Det är först när man för sjunde gången besviket kan slå fast att det inte finns något speciellt spännande under en förbannad sten som man ger upp. Är man däremot en stolle som går igång på gråsuggor och allmänt jag-vet-inte-vad, ja då har man hittat rätt. Då kan man vända stenar som regeringen vänder kappan efter vinden. Man finner ett eget litet paradis vid varje stig, under varje sten. Fantastiskt. Förbannat synd att jag har extremt svårt för gråsuggor. Läste någon sådan där revolutionerande artikel som bara Aftonbladet kan publicera om en jättegråsugga som vägde över kilot. Jag tror hellre jag möter en hungrig björn om jag tvunget måste välja. Weidrich som den tyske turisten skulle ha konstaterat.
Ikväll fastnade jag framför Youtube. Jag hatar det, jag älskar det. Hittar aldrig det jag vill se, samtidigt hittar jag massa ballt som egentligen måste visas hela min omvärld. Men för en person som inte är inne i samma youtubande lyckostim så blir det istället mest en axelryckning till svar. Bättre att hålla det för sig själv, att ignorera den gnagande känslan av man sitter inne med något som hade berikat allt och alla.
Jag har börjat drömma mycket det senaste, lär ha att göra med att jag alltmer sällan fläker upp hjärnan här på eran skärm. Mig gör det inte mycket, drömma är roligt. Men oj vad mycket konstigt ni går miste om. Tyvärr är ju själva grejen med drömmar att man inte minns ett jota, därför hade ett inlägg bestående av sådana inte nått samma vidder som ett "standard"-inlägg gör. Och jag tror det var Arnold som berättade för mig i Italien att kvantitet går före kvalitet. Därför blir det inga utförliga berättelser om drömmar jag inte minns.
Leif ringde från lumpen precis. Han har överlevt två dagar. Känslan efter samtalet sade mig att det var en bedrift. Samtidigt funderar jag på om jag inte borde ha varit där egentligen. Vissa stunder tycker jag det verkar suveränt, fast samtidigt är jag rätt duktig på att avfärda det hela. Dessutom är jag rätt nöjd med nuvarande situationen. Trots total avsaknad av vapen och en arg snubbe som kontrollerar min bäddning. Tur det kanske, den snubben hade haft mycket att gnälla på när han kom hem till sin älskvärda hustru varje dag. Ack, ack, ack.
Trötthetskänslan sitter bredvid mig och petar störande på min axel med jämna mellanrum. Det går inte att vifta bort men tänker inte heller ge med mig. Jag börjar inte förrän kl. 9 imorgon och då har jag chansen att sitta uppe ett tag ikväll, den chansen tänker jag ta. Även om jag måste sitta och irritera mig över allt petande. Uttrycket "att slå hål i luften" lär få en helt ny innebörd innan jag hunnit gå och lägga mig, tro mig.
Nu är musiken intressantare än det här. Det betyder hej då.
Dörren har öppnats
Ett nytt år är här. Jag är inte samma person som för ett år sedan, det ska man inte vara. Jag gillar fortfarande toffifee dock, hade kunnat leva på skiten. Första smakar mest konstig nöt men om man ignorerar det och tar en till så är man inne på rätt spår och sen är det bara att luta sig tillbaks och fyllas av det som gör familjen så glad i reklamen. Kul. 19 st var det kvar när jag började ordbajsa, återstår att se hur många som lyckats överleva när jag är färdig. Kan möjligtvis vara underlag för en tävling men så blir icke fallet. Svaret leveras längre ner så det är bara att börja scrolla, såvida ni inte vill läsa det som skrivs däremellan.
Jag är självutnämnd mästare på att missa hypar och istället segla in långt efteråt när allt är stilla, det är i andras kölvatten jag härskar. Idag såg jag filmen Control. Har lyssnat på Joy Division som fan men ändå inte lyckats se filmen förrän nu. Lär väl inte lyssna mindre på bandet nu, så mycket kan jag säga. Filmen var kanon men inget som jag ska se. Hur ska jag nu lyckas sova ikväll? Hjärnan arbetar hårdare än Håkan Mild just nu och den lär inte svalna än på ett tag. Jag tänker inte heller spilla ut all svart färg här, det vill jag inte göra. Jag vill ha fel, jag vill inte tycka så dåligt om världen som jag gör ibland. Lyckligtvis har jag fått bevisat för mig flera gånger om, bara de senaste dagarna, hur underbart allt kan vara också. Ändå tvivlar jag. Hela tiden. Det är mer lockande. När jag lämnas till mina tankar så blir de ofta svarta. Men det finns också stunder när jag kommer på mig själv med att le stort, de stunderna är fina. I sällskap med andra är leendet längre fram, samtidigt trivs jag lite för bra med att vara ensam. En svår balansgång, likt en dietist undrar jag vad som är nyttigast. Inte fan är det morötter i alla fall.
12 toffifee kvar.
Goda människor
Det finns personer som påverkar en i livet. Personer som hela tiden gör det där lilla extra som gör dem speciella och får en själv att känna sig speciell. Som gödslar sin omvärld med glädje och mänsklighet. Det är dessa vardagshjältar som gör att den mänskliga biten i våran stora maskin till samhälle fungerar. De är där och gör sitt bästa för att kugghjulen ska snurra. Maskinen hade rasat direkt om vi inte hade haft dessa människor som alltid finns där. Det kan vara genom att visa uppskattning, men i många fall räcker det med en dos uppmärksamhet. De springer runt och förgyller världen som livets gurus.
Jag hoppas att jag gör lite skillnad för några människor. Jag vet att jag inte är tillräcklig på den här biten men jag vill medvetet förbättra det hela. Jag vet vilka människor som är viktiga för mig. Jag vet dessutom vilka som har varit viktiga för mig, men som nu kanske mest drar ner mig. Men jag försöker desperat hålla kvar och fortsätta tro, mina tår börjar bli ganska ömma nu men jag har ännu inte lärt mig. Faller tillbaka i gamla spår som förut ledde rätt.
Jag är dålig på att ge beröm. Det vill inte ur mig utan jag hoppas att jag genom mitt sätt utstrålar tillräckligt för att folk ska förstå. Det fungerar inte alltid. Det ska inte heller behöva vara så, jag ska bli bättre. Jag vill kunna ge beröm för det finns så många som förtjänar det. Det här inlägget är beröm för de som känner att de kan ta åt sig. Framförallt är det beröm till en person. Och ja, blogg är rock n roll.
God jul
Blogga på julafton är få förunnat. Festligheterna är slut och nu lämnas man ensam med sina presenter och det finns tid för reflektion. Vanligtvis sköter jag den internt men tiderna förändras och jag är ju en person som följer trender till punkt och pricka (hoho, som tomten hade sagt). Ingen julsnaps men väl en Festis free, lightprodukter kommer ta död på mänskligheten nu när inte längre Bush är ett hot. Light har annars inte varit temat för den här dagen. Galet mycket man stoppar i sig, och när man är som allra mättast så dyker julgodiset upp. Artigt smäller man i sig allt som det bjuds på och sedan sitter man där som en svullen boll. Man går från rund till rundare.
Presenter fick jag idag. Får väl slänga iväg ett tack till Jesus ikväll. Det blev presentkort på IKEA, det blev en kudde. Det blev också en tandborste, motiveringen: jag ville fylla ut med lite mer presenter till dig. Det är mamma i toppform.
Hitler's bad, Vandals good
Energisk musik framkallar en känsla som inte är sann. Jag är inte pigg men nu sitter jag likförbannat här och studsar ikapp med trallvänlig musik och har det faktiskt ganska bra. Jag planerar för framtida trevligheter och om alla bollar som är i luften just nu landar i rätt hål, precis som på lilla sportspegeln, så kommer jag ha det trevligt i framtiden. Jag lever med tron, det duger ikväll. Låtar som sjungs på svenska behöver inte vara lika bra som andra låtar för att vara bra. Haltar logiken? Bra. Även jag småhaltar, fjärde raka dagen med träningsvärk idag. Blir nog till att ringa försäkringskassan imorgon ifall det inte blir bättre. Alternativt lägga mig på latsidan ett halvår igen. Den meningen fick energin i mig att pysa ut lika snabbt som ur en pruttkude och jag satt förlamad några sekunder och tänkte på att sova. Länge. När jag tog det vidare några steg och funderade på att tejpa fast kudden runt huvudet för att sedan bege mig till jobbet, ja då kände jag att det var dags att försvinna in i verkligheten igen.
Idag är jag en okoncentrerad lyssnare när det gäller musiken. Just nu drar jag det till sin spets genom att lyssna på ett band som jag skrattade åt i högstadiet. The Vandals. De är sjuka i huvudet. Albumet Hitler's bad, Vandals good skvallrar nog om detta. Jätteroliga emellanåt och det här är ingen fullkomlig dag så då behöver inte musiken vara det heller. Något som däremot är fullkomligt är katastrofen i köket därnere. Kolsyran är slut så jag kan inte gå ner och dricka vatten så fort jag känner mig rastlös. Istället har jag tagit upp mitt spindelharpanspelande. Hur givande är det tror ni (om man är lika långsökt som jag blev i efterhand kan man få det till en ordvits)?
Fredag imorgon. Det naturliga steget vore att borra ner huvudet i kudden så hårt att jag aldrig mer kommer loss. Fast så kommer det inte att bli. Det kommer bli att jag intalar mig själv att jag ska borra ner huvudet i kudden men istället så hamnar jag med vänner och utforskar landskap fulla av pilsner och doftsprit. Jag fick det att låta fint om inte annat. Dessutom är det fan så mycket roligare än att borra. Att hamna på ett ställe och vara öppensinnig som en turist och hamna bredvid en snubbe som man aldrig träffat innan, aldrig kommer träffa igen, pratandes om något som jag aldrig kommer prata om igen. Jag menar, hur många åker till Sunny Beach för att diskutera turkiska arméer?
Jag ska försöka mig på något nytt. Eftersom att jag läser Kallebabys blogg så förundras jag inte bara över hans texter utan även över att han lyckas smälla in ett youtubeklipp i inlägget. Ren jävla magi. Idag vill jag härmas men snubben är upptagen på msn. Därför ska jag försöka lösa det på egen hand. Det här skriver jag innan försöket (nähe?!). Nu lägger jag på, ni märker om det lyckades eller ej. Hej.
Vad ful du har blivit
En sak man uppfostras till här i livet är att inte vara ärlig mot sina medmänniskor. Det är såklart ruttet. Likförbannat är det sant. Som med all annan uppfostran så sker den stegvis och därför är du knappast fullärd, inte nu, ännu mindre som barn. Även om jag kanske tror att vi är mer av den riktiga människan innan vi lär oss alla rätt och fel, men den teorin sparas till den gången då den inte sparas längre. Att jag aldrig kan låta bli alla sidospår, skärpning i leden. Jag var på kalas i söndags, min ena kusin fyllde tvåsiffrigt för första gången. När jag knackar på dörren så är det självklart födelsedagsbarnet som ska öpnna för att mottaga presenter. Dörren öpnnas men han får ingen present och jag får inget hej. Bara en lång blick. "Vad ful du har blivit". Ingen standardmässig påpekan om att jag har klippt mig, bara ett kort konstaterande. Så jävla rätt. Kritiken då? Jag vill tro att den är obefogad. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om min frisyr ska vara kort eller ej. Jag trivs med det när jag inte ser mig själv. När jag ser mig själv stannar tankarna ett ögonblick och jag studerar vad jag ser. Ibland gillar jag det, men inte alltid. Fast det gjorde jag kanske inte innan heller?
Ingen kan väl ha missat att Thåström ska ut på turné. Det är få nyheter som är lika glädjande. Nu funderar jag mest på om jag ska se han i Linköping eller ej. Att jag ska se honom i Göteborg är lika självklart som Adebayors storhet. Jag som tack och lov inte är religiös kan ändå uppleva stunder som motsvarar ett möte med Gud. Att stå och bara le som en idiot mitt i publiken är en känsla som är svår att finna på andra håll. Den kvällen kommer världen utanför Lisebergshallen inte att existera. Men om den gör det så är den full av blomster och alla går runt med samma dumma leende som jag har. Efter konserten lär världen snabbt falla tillbaks i sitt trötta spår runt solen och om jag skulle vara dum nog att behålla leendet så skulle jag snart omplaceras.
Snart är det inte onsdag längre, det betyder i sin tur att helgen närmar sig. En ännu oplanerad sådan. Söndagen borträknad, det är inte den man tänker på först när någon slår ordet helg i huvudet på dig. På söndag ska jag träna fotboll. Skoj. Förra veckan blev jag så pinsamt trött, lär bli det den här gången också. Detta trots att jag satt på motionscykeln och plågades idag, frivilligt och på egen hand. Det här är värt att skriva just på grund av att det är historiskt. Kanske också lite farligt.
Romelanda i allsvenskan 2013!
Allt måste inte vara rätt eller fel
Att jag sitter här innebär i princip att mitt rum är ostädat. Har funderat ett bra tag på att städa det nu, något som jag antagligen kommer att tvingas göra ett tag till. Få saker motiverar mig mindre, skulle väl vara en löprunda kanske? Jag ser bilden av mig springandes på en lerig stig med stumma vader och med dammsugaren på ryggen. En mardröm både för mig och för betraktaren. Stigen är väl den som går mest oberörd från händelsen.
Jag har klippt mig förresten. After work brukar innebära det. Vissa idéer framstår som totalt lysande när man befinner sig i ett visst tillstånd. Så är det för alla. Den här idén var min egen även om jag inte riktigt kan förstå varför. Klippa mig har jag behövt länge, varför blev det plötsligt så akut? Varför blev det plötsligt så kort? Jag tror att jag har kortast hår i Tyskland för tillfället och det var väl inte så jag tänkte mig att jag skulle möta julen. Jag lyckades inte hålla huvudet kallt i fredags och det gör att jag numer tvunget håller det kallt. Kyllager och korta frisyrer är ingen bra kombination och att slänga in en mössa framkallar mest ett frustrerande kliande. Dessutom är CCCP-mössan borta så det känns mest lönlöst.
Tur att inte jobbet känns lönlöst. Det vore olustigt.
På Adebayors blogg kan man läsa att han är nominerad till Afrikas bästa fotbollsspelare. Föga förvånande förstås för föregående förstfödde, fönsterputsande föttiåring. Men för allmänheten är det inte lika solklart. Vad som är än mindre solklart är att han även är nominerad till mest populäre snubbe här hos mig. Här är dock konkurransen mycket hårdare, trots att det saknas både egyptier och ghananer på listan. Förargligt. Thåström kvalificerar sig dock in på listan utan problem. Där har vi en man som är unik. Precis som alla andra så sitter han inte inne på "sanningen". Ändå lyckas han sprida sanningar runtomkring sig. Det önskar jag att jag också kunde göra. Just nu är jag upptagen med att riva gamla föreställningar. Jag har börjat dra ett streck genom hjärnan och jag har inga planer på att sluta stryka över sådant som jag tidigare trodde var rätt. Rätt eller fel? Det vet inte du. Det vet inte jag. Det vet Thåström.