Lite av varje för ingen
Jag åker spårvagn två gånger i veckan nu. Jag hittar knappt till badrummet här hemma men nu studsar jag runt bland inställda vagnar, stopp och andra tveksamheter. Känslan är så främmande för en person som kör fel till jobbet på morgonen, som aldrig riktigt hittade hem från krogen under en alldeles för lång period och som ännu mindre kan gå två steg med säkra steg vid befinnande i områden av ett annat riktnummer i telefonkatalogen. Jag ser till och med rött i gula sidorna, för fan.
Jag hade kunnat skriva några kritiska rader om Västtrafiks biljettsystem, men tyvärr har varenda Gun på sjuttiofyra vårar i det här landet redan avhandlat det ämnet så jag måste skriva om något annat. Fingrarna sätts på prov och jag undrar vad som ska växa fram ur detta. Blir det en granskning av den nordiska floran och dess förvandling under de senaste fyrtio åren, eller blir det rentav något helt annat? Den stackare som läser detta kommer att ha facit strax här under, men för mig som skriver i detta nu så är det mera ovisst. Jag behöver bara skriva, skit samma om vad, och egentligen skit samma var, men bloggosfären och dess förgångna guldålder handlade om ordblajeri och då ska det nog hamna här till slut ändå.
Musiktips: Vita Bergen med deras självbetitlade EP. Bra som fan.
Det finns fredagar där man går från jobbet till helg, och det finns fredagar där man går från samma arbete till en soffa istället. Denna fredag var en soffvariant. Klubbad som en sämre säl anlände jag till vårt hem och lät fredagen flyta iväg. (Arbets)veckan hade varit ett marathon och nu låg jag i soffan och pustade. Sportdrycken var ersatt av spanskt lådvin men den utslagna känslan av utmattning var densamma.
Andra fredagar är ett marathonlopp på världsrekordtider och på fredag eftermiddag går man in på upploppet. Att stämpla ut från jobbet är att få den där blomsterkransen runt halsen och helgen är de hundra meter som återstår av ett det marathon som veckan visat sig ha varit. Med trygg rygg och ett leende i värdsklass spurtar man segervisst genom helgen och tar smällen på måndagen istället. Då är det spanska lådvinet inget alternativ längre. Istället är det litervis med kaffe och bitter självömkan som får agera medicin.
Bristen på lokalsinne, planlöst svammel, ett musiktips och en helgmetafor soam jag till slut ändå blev ganska nöjd med. Allting rubricerat av ett bob hund-citat. På sådant vis kan vi sammanfatta detta. I sann fredagsanda avslutar vi med ett tacohej.
