Varningslampor, Thåströmtrans och samhällsdebatt
Den ljusaste dagen på året serveras och bjuder på fullstora portioner livslust. Ändå är det till slut ett helt annat ljus som ska köra en annars fin dag i graven. Jag talar om dessa jävla lampor som finns i bilens instrumentpanel. Jag förstår det praktiska med att de sitter väl synliga, mitt i nyllet, men när en liten lykta tänds så gör den det med en smäll. Visserligen må smällen vara ljudlös, men ack så stenhård ändå. En lätt levnadsglad varelse förvandlas snabbt till en tourettesmaskin och kan inte den där solen krypa tillbaka till dit den hör hemma likförbannat? Fan!
Dessutom är det måndag och ett helt liv tills helgen dansant gör entré i våra liv igen. Fast det är inte riktigt sant. Utrymmena för tisdag och torsdag har bägge fått ordet fotboll klottrat på sig. Och på onsdag släpper Thåström en ny platta och man tvingas in i en fas i livet där man är nykär i en gubbe på femtioåtta år. Det ser jag fram emot. Nödvändigtvis inte då specifikt den där gubbkärleken i allmänhet men lite tid i en Thåströmbubbla kan vara nog så nyttigt, nu som då, alltid och hela tiden. Singeln lovar ju gott. Dessutom har det lyssnats på en liten snutt som lovade ytterligare, och då presenterades den ändå av Mark Levengood, hur han nu kom in i bilden? Den mannen kan ju relatera till gubbkärlek om inte annat, och plötsligt känns livet logiskt igen.
Känner för övrigt att jag kvävs av all debatt kring invandring just nu. Folk tävlar om att tänja gränser och dumheterna belönas med ryggdunkade och man vill bara vända undan sin egen rygg för att inte spy åt alltihop. Samtidigt är det nu man borde säga något men så mycket kraft finns inte i mina lungor. Jag beundrar alla dem som orkar stå upp och bemöta, som orkar svara ordenligt på allt det där dyngspridande, illadoftande hatet som det så ofta handlar om. Jag hatar tillbaka istället, hatar hur man pratar om hur människor kostar. Jag skiter i vad det kostar, min värdering om huruvida en människa ska få en chans att fly till en bättre plats, för ett bättre liv, kan aldrig grunda sig i en prislapp. Hjälps åt så mycket det bara går, kostnaden får de som jobbar med detta se till att hålla så effektiv som det bara är möjligt. Visst, det är mina och våra pengar men det kan ju istället kännas som någonting bra, om man vill tänka så, att man får vara med och bidra. Jag fattar att detta inte går ihop ekonomiskt. lika väl som jag fattar att en stor del av alla dem som spyr ut om invandringens kostnader är personer som jag aldrig kommer att ta några ekonomiska råd ifrån. Därmed rundade jag av med att själv vara fördomsfull, jag hatade tillbaka än en gång och känner mig fortsatt lika kvävd.
