Den alternativa synen på en frukt

Jag känner för att panga på en rödbeta idag. Eller hur är det man säger? Nåväl, danmarksresan hade toppar högre än hela Danmark, vilket i och för sig (ska det särskrivas eller ej?) inte säger så mycket. Jag menar, vi var inte där för att upptäcka glaciärer eller för att dansa till after ski-musik. Vi var där för att få bli ett med den danska societeten. Det lyckades vi med. Efter att vi haft korsförhör med en del förbipasserande danskar på gatan så lyckades vi hitta vårat hotell. Vi gled igenom parkeringen och fann vår väg till lobbyn. Den var av högre klass än Janssons mjukisbyxor, tror inte ens att mina jävligt dyra strumpor kan gå vinnande i det racet. Vi övervägde att acceptera att vi antagligen gått fel, det här kändes inte rätt. Likförbannat så fångades receptionskvinnans uppmärksamhet, antagligen på grund av den otroliga charm som präglade sällskapet, och vi fick efter en del förhandlande kortet till våran dörr.

*Konstpaus*

Vår rum låg inte på bottenvåningen, jag tror inte att man får ha rum på hotellets bottenvarning, det vore alldeles för enkelt. Vi var tvungna att använda hissen. Ett uppdrag för Gunde. Första hissen som vi steg in i steg vi också ur. Den var för bra för oss. Efter att ha stått och kliat skägg en bra stund så lyckades vi ta oss upp till vår våning och därefter kunde vi göra oss hemmastadda på rummet.

Efter att sängarna noga granskats så begav vi oss ner för att påbörja resan till Store Vega. Jag var orolig och ville ha reda på taxinumret. Som tur var så frågade vi inte efter det i receptionen. Tänk dig ett femstjärnigt hotell med femstjärniga gäster, då har man inte mage till att fråga om numret till taxi. Vi steg ur hotellet och då rullade taxibilarna fram (åtminstone kändes det så) och vi steg in. "Store Vega" sa jag på grötig danska. Dit for vi.

Med tanke på sällskapet jag färdades med, Fred, Nicke och Jansson, så förstår ni vid det här laget att det är dags för resans första kebab. Den förtärdes på ett mysigt ställe och medan vi tryckte i oss varsin fet kebab, var och en ackompanjerad med mayo och pommes, så lyckades vi nog skrika Tuborg ett par hundra gånger. Dansken kollade på oss, vi åt hans kebab. Alla var nöjda.

Resans första öl då? En Tuborg. Den rann inte ner på den albanska baren i kringområdet, vi hittade istället ett mysigt ställe med en tillhörande labyrint. Långt in som fan i grottan så bänkade vi oss ensamma och hade det trevligt. Alla som kom runt hörnet till oss vände lika snabbt för att någon av oss alltid lyckades tajma ett perfekt "Tuborg!" när så skedde. Jag lyckades bluffa i dom andra (med Freds hjälp) att vi hade blivit utskickade men istället flög nästa runda med öl in på bordet. Hvergang!

När ölen hade utvärderats så begav vi oss till konsertområdet och pissade in toaletterna ganska grovt. Jansson var utan biljett och fick snällt följa spänningen i nattklubben bredvid. Passande nog var det något event där så han hivade i sig gratis öl. Tur som en tokig. Men så var han ju på en danmarkstur med några tokiga också. Förbandet hann börja och det var över förväntan. En gitarrist och en sångare med en akustisk gitarr fick räcka, de lyckades övertyga mig ändå.

Men vi var ju alla där för Gogol Bordello. Därför var det med ljus röst och ett glädjeskutt som de välkomnades in på scenen av oss och två timmar senare så förstår jag äntligen vad man menar med publikhav. Min tröja var blöt nog att dränka ökenråttor. Röjet var totalt och man kunde inte röra sig en centimeter om inte personerna bredvid gjorde likadant. Efteråt fick jag och Fred skaka hand med Eugene så vi förvandlades till idolstinna småbarn. Anledning nog för att bege sig.

Tillbaks till labyrintstället och våra blöta tröjor fick oss att beställa in ett otroligt antal med paraplydrinkar. Goda sådana. Vi var fyra deltagare som tävlade i att vara givmildast och det är tur att man har två händer vid sådana här tillställningar. Den kvinnliga bartendern dubbades till snyggast i Danmark innan vi lämnade över till morgonenljuset.

Nästa dag så vaknade man upp i en säng som var bäst i världen. Jag hade kunnat sova på nacken hela natten och ändå vaknat med bilden av helkroppsmassage framför mig. Magiskt. Efter att ha berömt sängarna en tid så begav vi oss för att fylla magarna med proviant. Det blev efter en tids diskussion hotellets restaurang som utnyttjades. Varsin grov burgare sköljdes ner med kaffe. Notan stannade på 1400 spänn, precis lagom för en frukost på femstjärnigt hotell. Tillbaks till rummet för att planera dagen. Det slutade med att vi kollade på en repris av Bayern Munchen - Steua Bucharest. Det var bättre än vad det låter som. Vi beslutade oss för att bege oss till en affär för att hitta dryck. Valet föll på Seven-eleven. 12 tuborg och 1 flask Fish senare så var vi tillbaks på rummet och började ladda. Vi gjorde en rolig förfestlek och började finna rätt läge. Det kändes rätt att gå till hotellbaren och ta över stället.

Hotellbaren hade drinkar som var lyxiga som satan. Vi avhandlade några Hunk Martinis och hade ett förgyllande snack som jag uppskattade väldigt. Vi passade på att fråga om ett lämpligt partyställe. Valet föll på Luux. Taxichaffisen förklarade att vi kommer inte in dit med våran klädsel men vi var fulla av självförtroende. Ännu bättre blev det efter ett besök hos donken. Vi gled fram till stället och seglade in på plats. Ta dig där bak din danske taxichaffis!

Du hamnar på ett fint ställe i Danmark, det finns bara en sak att göra. Jag ranglar fram till baren och drar in ett helrör Bacardi Apple. 1400 spänn flyger ifrån mitt konto medan jag blandar en för stadig drink. Sedan var det dags att inta dansgolvet. Jag gjorde en jävligt avancerad snurrfint och landade två meter längre bort, men det brydde jag mig inte om.

Här börjar det bli luddigt.

Vi går ut och jag frågar om folk vet vad Bulgariens högsta berg heter. Varför? Ingen aning. Tröttsamt? Bara för alla andra. Jag lyckas komma bort från gänget och hanmnar på en trång bar någonstans i Köpenhamn. Möter en trevlig herre som bjuder på en bira. Han känner i sin tur en trevlig kille som bjuder på nästa bira. Han föreslår sedan att vi drar hem till honom och lyssnar på elektroreggae. Lysande! 20 minuters taxifärd senare så sitter vi hemma hos honom och lyssnar på musik och pratar om någonting. Kompisarna ringer och undrar var jag är och förundras nog över mitt svar.

Även en efterfest har ett slut. Fem på morgonen skickar han ut mig på den danska gatan. Jag ringer taxi men fattar ingenting. Går 100 meter, ringer taxin igen. Fattar fortfarande ingenting. Bestämmer mig för att börja gå hem. Varenda bil som passerar ställer jag mig framför men alla undviker mig. Slutligen dyker det upp en taxi som plockar upp mig och han lär inte ha trott på att jag bodde där jag bodde. Men han körde mig till Hotell Mariott och jag betalade fint och ranglade in. Lyckas prata till mig en nyckel till rummet trots att det inte var meningen och tar mig sedan in till rummet och väcker alla för att sedan slockna. Det är tufft att ligga på topp.

Nästa morgon vaknar jag men känner mig ändå inte vaken. Inte ens en dusch kan ändra på det. Vi checkar ut och har sex timmar att döda innan bussen går. Vi spenderar en del av dessa på Jensens Böfhus. En stadig köttbit senare så beger vi oss till ett café. Nicke och Jansson hystar in toast men det kändes inte helt rätt. Det blev en iskaffe istället. Tiden går sakta så vi beger oss till en pizzabuffé för att göra något åt det. Åt, det gjorde vi. Jobbig känsla efteråt men lyckligtvis så närmade sig bussens avgång och vi klev in näst först och paxade bakre delen. Ipoden guidade mig hem och jag kramade min kudde.

Så går det till i Danmark.