Den alternativa synen på en frukt

Här sitter jag som en skalad lax.

Nu var det allt bra längesen, trots att jag tänkt tanken på att skriva nästan varje kväll så har han inte orken funnits. Min största energikälla har råkat ut för en punktering och jag finner ingen lösning. Konstgjord andning får duga gott. Åtminstone för stunden.

Om en vecka far jag närmare Mecka. Närmare bestämt till Bulgarien där jag ska vidga mitt kulturella perspektiv. Dessutom skall jag spela volleyboll tills mjölksyran sprider sig i poolen likt barnens urin i den traditionella bassängen. Vidrigt, men avkopplande. Trots att jag sen tidigare har spanat in Bulgariens kust förväntar jag mig inte att jag skall känna igen mig. Med mitt lokalsinne så lär jag möjligtvis känna igen hotellbaren, när jag väl är där.

Om jag sedan ska dra i handbromsen för att berätta om helgen stundande evenemang istället. På fredag ska jag arbeta, börjar kännas minst sagt rutinmässigt. Härligt nog så får jag tillåtelse att stämpla ut och då vankas det festligheter på en nivå som passar random kunglighet oerhört bra. Även mig. Jag ska bege mig ut i Kungälvs stjärnspäckade strålkastarljus bara för att få slänga in en cider eller två till bordet. Och jag som inte ens hyllar cider. Åtminstone inte i början av kvällarna.

Visst känns det som om det kommer något magiskt emot en när man läser om fredagen men trots detta så var förra fredagen ännu bättre. Det kan jag säga redan nu. Jag fick se den poetiskt genialiska smaragden Thåström uppträda på en scen fullkomligt dränkt av inspiration och solljus. Jag trivdes mycket bra där jag stod halvt förstelnad i ren lycka. Till er som missade det så erbjuder jag ett saltkar stort som Miami att hälla i era sår. Det är ni värda.

Nu när solen står som högst på himlavalvet så kan det ju vara bra att nämna att det finns en person på mitt jobb som längtar till julen. Det här skriver jag enbart för att folk ska få tänka efter i två sekunder där de sitter och rycker smilgroparna ur led medan de läser en blogg som skänker hopp åt mänskligheten. Ödmjukhet är ett annat ord som poppar upp i skallen. Det viftar jag genast bort med samma rörelse som ivrigt används för att skrämma iväg getingar av varierande storlek.

Cyklandes till jobbet imorse kom jag i kontakt med en låt som är något alldeles extra. Texten är kanske bra. eller åtminstone så vill jag att den ska vara det. Nåja, den är säkert skit. Det som gör låten är snarare det driv som får mig att känna mig som en svävande utter på väg till ett dagsverke av hög dignitet. I samma stund som låten drar igång så hittar jag en växel som jag inte trodde fanns och cykeln blir ännu lite snabbare.

"Tänk om apelsinen vet att den finns till, precis som dill
och alla snabba makaroner
Undra vad dom tänker när dom slinker ner
jag tror dom ler
Men bara om ni tycker om dom"

Incka - Apelsiner