Den alternativa synen på en frukt

Idag händer något historiskt på den här bloggen. Vi lämnar mitt underbara liv för en stund och koncentrerar oss på något som inte nödvändigtvis är viktigare men åtminstone väldigt annnorlunda. I helgen avgjordes ESC som jag tidigare har skrivit om. Jag möttes då av klagomål där det påstås att det var Georgien som ställde upp med en blind sångerska och inte Albanien som jag påstod. Det här är ju helt absurdt. Hur kan det bli så fel? Det här kommer få stora konsekvenser för ESC och hela cirkusens framtid. Självklart var det inte jag som hade fel, bara tanken får mig att vilja kräkas, utan länderna blandades helt enkelt ihop. Det var Albanien som den blinde näktergalen representerade och som ni kunde läsa i kommentarerna så är hon dessutom syster till Memelli. Världen är liten. Memellis familj är stor.

Då har vi fått det uträtt. Vi förflyttar oss snabbt över till ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen hundmat. Eller var det skolmat? Äsch, jag tror jag förväxlade de båda så vi lämnar ämnet snabbt och svingar oss vidare i bloggens välmående lianer.

Idag kom min specialbeställda slips. Balen är räddad. Nackdelen är att slipsen är fasligt lång, så jag funderar på om jag måste trycka i mig tillväxthormoner i en vecka eller om det fungerar lika bra med sparris? Eller ännu bättre, tillväxthormoner med smak av sparris? Synd att jag inte gillar sparris bara.

Steget från sparris till Håkan Mild är dessvärre för långt för att jag ska spinna vidare på just honom. Därför väljer jag istället att skriva om den enorma saknad som jag känner inom mig. Vår vän Migen har nämligen lovat mig en översättning på Albaniens (inte Georgiens) schlagerbidrag men det verkar som om han finslipar formen med lite avslutsövningar istället. Något jag förstås har förståelse för men jag hoppas ändå att texten trillar in snart innan hjärtat brister.

Min fantasi brister om inte annat så jag lämnar det här inlägget innan jag hamnar i offsideposition.