I Göteborg finns mänskligheten kvar
En underbar helg är slut. Två lysande konsertkvällar har passerat och det är inte förrän nu, när helgens sista andetag tar vid i mitt rum som hela dagen har värmts av fotbollens glädje på teven som jag har ägnat mig åt reflektion. Bandet som skådades var Motvind. Ett band som spelar musik som är som en klockren glidtackling som sopar bort boll och ben och tar fram hjärta och passion. Det är magiskt. Det är texter som inte ska vara aktuella idag men likförbannat är det. Det sjungs om politikers oförmåga och den enorma pengaglöd som likt koldioxiden är ett ständigt hot mot mänskligheten. Killen som stod bredvid mig båda kvällarna tillhörde ett människosläkte som jag trodde hade dött ut. Han var i samma ålder som mig men hämtad från arbetarklassens sjuttiotals-Göteborg. Hans göteborgska var minst sagt tydlig och ingen kunde säga "knegarrock" på ett självklarare sätt. Att han sedan slängde in ett kilo kramsnus i käften med jämna mellanrum behöver inte ens tilläggas. Det var en häftig syn som jag inte lyckas beskriva märker jag här och nu. Det låter nästan mer som en tam kärleksförklaring men det är ju inte riktigt meningen.
Det första sångaren säger när han stiger fram till scenens centrum är "att er känner man igen från igår" och pekar skrattande på mig och min far. Och visst röjde jag mer än vad jag normalt gör, och visst bidrog säkert snacket efteråt med honom till att igenkännandet inte var så oväntat, men jäklar vad häftigt det kändes. Här står en herre som kan konsten att uttrycka sig så in i helvete rakt, stenhårt och rätt. Bredvid honom står en basist som är större än random medelhavsö och hans rakade hjässa präglas av ett enormt ärr. Men bas kan han fanimig spela.
Som i en dimma såg jag mitt liv försvinna
Som i en dimma såg jag min framtid brinna
