Den alternativa synen på en frukt

Det finns en sak som frambringat mer klagomål än mitt hår. Det är den här bloggens utseende. Jag förstår förstås kritken, inte ens dess moder kan se denna gräsliga varelse i ögonen utan att vilja hysta färg på densamme. Jag tog därför mod till mig idag och gick in på någon sida där man kunde läsa hur en blogg skulle designas. Tyvärr använde inte tipsaren något sprudlande sätt att framföra sina små tips på så jag började istället studsa runt på youtube, som senare blev Ginza, för att sedan glömma bort allt som har med design att göra. Så här står jag nu, med samma fula design och 600 spänn mindre på kontot. I beställningen ingick en skiva med Håkan Hellström. Om någon hade sagt det till mig för tre år sedan hade jag skallat den personen till månen. Om denne någon istället hade sagt det för ett år sedan hade jag gjort samma sak. Men inte nu. Nu spetsar jag öronen för att ge grabben en rejäl chans. Så principfast är jag. Lyckligtvis vägde jag upp det hela genom att beställa sex Imperietplattor men det känns ändå pinsamt.

Mindre pinsamt känns det då att jag idag lyckades snooza i 25 minuter och ändå komma i tid till jobbet. Det är märkligt hur bra man är på att prioritera när man yrvaken ligger i sängen och funderar på huruvida det är viktigast med nio minuters sömn eller en bättre grötfrukost. I det läget så är nio minuter den tidslängd som känns mest optimal i hela världen. Om någon hade väckt mig och ställt en fråga som skulle besvaras med ett tidsbegrepp hade jag svara "nio minuter" i alla tio fall. "Hur länge vill du att vi ska puckla på dig med en rabiat bäver som enda redskap?". Den frågan hoppas jag inte att någon ställer till mig. Låt mig sova istället.

Jag hittade en bild på mig från en festival 2005. Där är mitt hår långt och mitt Håkan Hellström-förakt stort. Livet var så mycket enklare då. Nu, några år senare, sitter jag och torkar tårarna. Mina ungdomliga stapplande steg övergick till ett fall framåt, men minst lika mycket neråt, och nu sitter jag här på arslet med tårar i ögonen samtidigt som jag undrar hur jag resa mig upp för att ta mig vidare. Är det genom Håkan Hellström?

På den tiden då jag fortfarande visste att Håkan Hellström var, och lät, skit