Den alternativa synen på en frukt

Här är jag igen. Egentligen tänkte jag skriva redan igår, men det enorma lagret av damm som låg som en filt och värmde min blogg gjorde mig avskräckt. Jag valde istället att samla mod över natten för att sedan återvända ikväll som en modig riddare på en halt häst. Jag kan varken rida eller se sympatisk ut i rustning. Däremot kan jag rabbla upp charkvaror som innehåller hästkött. Det gör mig inte till någon riddare och inte heller till någon prins. Lika bra att lämna den tiden och bege sig till nutiden, måhända tråkigt men ändå ack så välmotiverat. Motiverad är väl jag också för den delen.

Sverige spelade landskamp idag mot Albanien. Ni som följt den här bloggen en längre tid vet säkert att jag hyser starka känslor, och brusar därför lätt upp när Albanien är inblandat. Så även idag. Jag förklarade upprepande och tydligt för Mikael Nilsson om vad jag tycker om honom. Han är kanske en hejare på att stå på händer, men spela fotboll, det kan inte. Det är dock ingenting som gjorde att han framstod som unik i dagens match. När matchklockan närmade sig slutet på sin tickande resa så satt svenska folket och väntade på ett förlösande ledningsmål. Men inte jag. Jag satt och väntade på att Super-Migen skulle komma in och frälsa det stolta folket i Albanien. Dessvärre hade Migen viktigare saker för sig än att spela fotboll den här kvällen, så han valde att inte sätta sin prägel på matchen. Kanske var det snarare hans frånvaro som satte prägeln? Nåväl, ryktena går om att Memelli var medlare i konflikten mellan Israel och Palestina och därför inte kunde medverka. Jag respekterar hans rätt att prioritera men undrar samtidigt ifall han förstår att det var en tävlingsmatch där en plats i nästa världsmästerskapsturnering stod på spel.

Jag passade på att beställa ett gäng skivor i veckan. Varför? Av den enkla anledningen att jag inte hade något bättre för mig. Att få en stadig lön varje månad slår studiebidraget faktiskt, även ifall läxor ingick i det senare. Jag har dock fått lära mig en del läxor även efter skolans slut. Livet är hårt och varje snedsteg resulterar inte alltid i en stukad fot, däremot en bakläxa. Då pratar jag inte om hemkunskap.