Dagen när fotbollen segrade

Idag spelade Arsenal häcken av Villarreal, strax innan hade Häcken gjort något liknande med Blåvitt. Jag hade fixat en eventuell audition för jobbet som kanin för Lisebergs räkning tio gånger av tio möjliga. Jag skuttade runt som en tokig och leendet satt som ett snett påklistrat frimärke längs med hela nunan. Adebayor dansade så som jag alltid velat, men aldrig kunnat göra. Det beror inte bara på att jag lider brist på mod utan allra mest på att man kan inte dansa så. Det krävs att man är en togoles av kravmärkt material från topp till tå. Där är inte jag. Jag är glad ändå. Fotbollen fungerar bättre än vilket piller som helst, såvida du inte ska förhindra en graviditet, då är det nog läge att vända sig till en annan rådgivare. Fast Adebayor har nog svaret på det också.

Häckenhalsduken kommer sitta stolt virad runt halsen imorgon på jobbet. Utskåpningen var total och Johan Lind var precis så mycket kung som han kan vara. Alla andra spelade också fantastiskt bra. Till och med Friberg! Känns lustigt att för ett år sedan så hade jag antagligen sagt att jag hejat på blåvitt i den matchen. Det var innan frälsningen. Ett tips till allmänheten, åk till Falkenbergs hemmaplan på bortamatch med Häcken och bli förälskad. Fungerade alldeles utmärkt för mig. Fungerar inte det så drar ni till Grimsta IP. Häcken hör till där alla andra inte hör till. Det är något speciellt när det är fyra personer på en bortasektion i en match på den absolut högsta nivån av fotboll som det kan spelas på i det här landet. Där har ni tjusningen med Häcken.

På tal om Häcken, eller nej förresten. Det vore ovärdigt.

Kommentarer
Postat av: jennie

2009-04-16 @ 05:42:57
URL: http://chi
Postat av: jennie

du och ditt jävla häcken :@

men glad att du är aktiv på internet igen :D

2009-04-16 @ 05:43:34
URL: http://chicinchicago.blogg.se/
Postat av: Anonym

ELVIS - Unchained Melody 1977:



Hunched over the piano, his face framed in a helmet of blue-black hair from which sweat sheets down over pale, swollen cheeks, Elvis looks like nothing so much as a creature out of a Hollywood monster film -- and yet we are with him all the way as he struggles to achieve grace.



It is a moment of what can only be described as grotesque transcendence, and when at the end he signals to Charlie, "I got it," and goes on to complete the song with no help from Charlie or Sherrill Nielsen or any of the other background singers who frequently sustained his notes now in the more difficult passages, the expression on his face, the little-boy sense of relief that he has actually pulled it off, is both entrancing and heartbreaking.

2009-05-07 @ 18:58:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0