Den alternativa synen på en frukt

Varje inlägg brukar börja med att jag beklagar mig över att det var längesedan jag skrev här. Idag tänker jag därför inte göra det. Jag ska istället ge mig även på en ny stig. Hitta nya spännande stenar att lyfta på. Det är först när man för sjunde gången besviket kan slå fast att det inte finns något speciellt spännande under en förbannad sten som man ger upp. Är man däremot en stolle som går igång på gråsuggor och allmänt jag-vet-inte-vad, ja då har man hittat rätt. Då kan man vända stenar som regeringen vänder kappan efter vinden. Man finner ett eget litet paradis vid varje stig, under varje sten. Fantastiskt. Förbannat synd att jag har extremt svårt för gråsuggor. Läste någon sådan där revolutionerande artikel som bara Aftonbladet kan publicera om en jättegråsugga som vägde över kilot. Jag tror hellre jag möter en hungrig björn om jag tvunget måste välja. Weidrich som den tyske turisten skulle ha konstaterat.

Ikväll fastnade jag framför Youtube. Jag hatar det, jag älskar det. Hittar aldrig det jag vill se, samtidigt hittar jag massa ballt som egentligen måste visas hela min omvärld. Men för en person som inte är inne i samma youtubande lyckostim så blir det istället mest en axelryckning till svar. Bättre att hålla det för sig själv, att ignorera den gnagande känslan av man sitter inne med något som hade berikat allt och alla.

Jag har börjat drömma mycket det senaste, lär ha att göra med att jag alltmer sällan fläker upp hjärnan här på eran skärm. Mig gör det inte mycket, drömma är roligt. Men oj vad mycket konstigt ni går miste om. Tyvärr är ju själva grejen med drömmar att man inte minns ett jota, därför hade ett inlägg bestående av sådana inte nått samma vidder som ett "standard"-inlägg gör. Och jag tror det var Arnold som berättade för mig i Italien att kvantitet går före kvalitet. Därför blir det inga utförliga berättelser om drömmar jag inte minns.

Leif ringde från lumpen precis. Han har överlevt två dagar. Känslan efter samtalet sade mig att det var en bedrift. Samtidigt funderar jag på om jag inte borde ha varit där egentligen. Vissa stunder tycker jag det verkar suveränt, fast samtidigt är jag rätt duktig på att avfärda det hela. Dessutom är jag rätt nöjd med nuvarande situationen. Trots total avsaknad av vapen och en arg snubbe som kontrollerar min bäddning. Tur det kanske, den snubben hade haft mycket att gnälla på när han kom hem till sin älskvärda hustru varje dag. Ack, ack, ack.

Trötthetskänslan sitter bredvid mig och petar störande på min axel med jämna mellanrum. Det går inte att vifta bort men tänker inte heller ge med mig. Jag börjar inte förrän kl. 9 imorgon och då har jag chansen att sitta uppe ett tag ikväll, den chansen tänker jag ta. Även om jag måste sitta och irritera mig över allt petande. Uttrycket "att slå hål i luften" lär få en helt ny innebörd innan jag hunnit gå och lägga mig, tro mig.

Nu är musiken intressantare än det här. Det betyder hej då.