Den alternativa synen på en frukt

Det här är dagen som Håkan släppte en ny platta och Häcken släppte ännu en match ur händerna. Ett plus ett innebär i sin tur att det är nu Håkans nya toner får skänka tröst en trött aprilonsdag. Aprilonsdag får det överhuvudtaget inte att spritta i kroppen. Det är snarare en sådan där dag som tar mig i kragen och drar mig till tangentbordet. Någonstans kanske det är positivt ändå, finns trots allt ställen jag gör mig sämre på.

 

Det är lustigt hur man springer runt och försöker leva sitt liv i dagar som blir till veckor för att plötsligt få den där känslan, den tvångsmässiga känslan av att behöva skriva. Skriva något. Något som vanligtvis resulterar i ett worddokument som göms undan i någon obskyr del av hårddisken. Fast nu har det gått så långt att jag saknar känlan av att trycka på publicera. Den där tonårsbloggaren i mig lyckas med sin målbrottsröst lite extra bra idag. Han tycker av någon anledning att han ska komma till tals, men vem finns kvar att lyssna på honom när inte ens jag har gjort det på så länge?

 

Håkan har alltid sjungt om ungdomsliv och länge gjort det genom tillbakablickar men på den här plattan är det första gången som han faktiskt låter som om han inte finns kvar där längre. Att erkänna Håkan som gammal känns som att erkänna sig själv som äldre, och det vet vi alla precis hur jävla roligt det inte är.

 

Vi går inte runt och lever för att bli äldre. Tvärtom är vi många som försöker att leva lite extra för att bromsa det där åldrandet. Den kampen må ha en solklar vinnare men det hindrar inte folk från att ta den kampen. Det är väl kanske det som är sådär tragiskt vackert som inläggets tema (?) Håkan gärna sjunger om.

 

Har upptäckt att fotbollens enorma del i mitt liv gör att man aldrig är längre bort än en förlust ifrån att tycka att mycket är allmänt skit. Aldrig längre bort än en vinst från att hylla alltsammans. Jag lägger min lycka i bollens bana. Kraschlandar och lyfter för att sedan krascha igen. Nittio minuter senare är euforin där igen och det är knappt att jag själv hänger med. Är väl mest glad att jag har någon att landa hos. Att krascha ner i en famn är knappt att krascha alls.

 

Håkan igen. Tänd Strålkastarna ska inte vara en femtiotvå sekunder lång instrumental låt. Där finns så mycket mer att slita ut att man blir lika besviken varenda gång den tar slut. Det räddas lite av att skivans andra halva framstår som väldigt stark och kanske är det på grund av skjutsen den får av dessa femtiotvå fantastiska sekunder. Där gömmer sig det som är plattans bästa låt hittills, Fri Till Slut.

 

Nu släpper jag även detta inlägg fritt. Till slut.