Tittar på TV
Viva Hate. Så fick jag då sett den till slut. Nu lyssnar jag på Imperiet och tar ett glas vin, avbryter skrivandet för att skrika med i någon refräng och mår bättre än på många dar. Där ute är det måndag men det har jag inte en aning om just nu. Vardagen fick inte bara lätta på kopplet, den fick se mig ge mig av rätt upp i luften. Den ena handen statuerandes med ett långfinger och den andra armen används till att omfamna resterande del av världen med. På samma sätt som karaktärerna arbetade sig igenom göteborgsmiljöns eufori och katastrofer.
Recensioner pratar om att det blir för mycket på en gång, men det är så satans befriande att få allt detta allt på en gång i ansiktet. Ja, det går åt helvete, men jag älskar ju det här-känslan talar och berör. Varenda gång. Att musiken sätts i centrum och agerar förstärkare är även det ett säkert kort. Och nog kommer jag aldrig att bli mera galen än att en pratstund i en bil med Thåström skulle få mig upp på rätt spår igen. Om inte annat så vill man gärna gå runt med den livlinan i kroppen.
Jag tackar Peter Birro och övriga för en påfyllnad av energi som fick januarimörket att genast blekna och nu är längtan efter Thåströms turné monumental.
Kommentarer
Trackback
