Den alternativa synen på en frukt

Jag är nyklippt. Topparna är väck, med dem följde resten av hårsvallet. Nästan. Det här är en sorgens dag för alla de tusen tofsar som skräpar ner mitt rum men jag undrar nog fan inte om det är en glädjens dag för alla andra. Reaktionerna gjorde det värt ångesten om inte annat. Nu kommer jag äntligen få reda på vad det var som satt i håret. Hoppas det var min morgontrötthet som fick stryka med.

Idag är jag tröttare än hela Danmarks poliskår. Studentfest igår som resulterade i sen hemgång och stor avundsjuka. Men framförallt var det riktigt kul. Nu är det en vecka kvar tills det är min tur och då ska det firas värre än på sjuttonde maj. Den norska flaggan skall dock gömmas undan. Möjligtvis kommer det flaggas med en Albansk flagga.

Dagens inlägg är lite som ett sådant där dagboksliknande blogginlägg som jag egentligen föraktar. Jag vill nog ha mitt hår tillbaks iallafall för det här fungerar ju inte alls. Om jag nu blivit sämre på en massa saker tack vare det här så borde jag väl även ha blivit bättre på någonting annat? Jag tror att jag numer är en riktig stjärna när det kommer till sång och dans. Ska jag vara helt uppriktig så har jag nog inte varit det innan.

Nu är det tänkt att jag ska sova, får se hur det blir med den saken.

Jag har suttit och pluggat religion i två timmar nu innan det var dags för det här. Se det som en varning. Mina tankar om det mest oväsentliga du kan tänka dig galopperar genom rummet medan jag sitter och blickar ut över ett skrivbord som lika gärna hade kunnat vara ett förvaringsutrymme för glas. I samma stund fylls jag av en trötthet som kan liknas vid en hatt. En hög hatt. Denna hatt lyfter jag på och lägger åt sidan för att kunna fortsätta mitt spatserande utöver tangentbordet. Fast kanske är det snarare ett fumlande i mörker som det kan liknas vid denna kväll?

Gårdagens inlägg behandlade ämnet sparris. Det känns sunt. Att det sedan dök upp på vårat middagsbord idag ser jag som ett tecken på att Gud finns. Att jag ljög nu och att det i själva verket inte fanns någon sparris vid vårat middagsbord idag borde då vara det slutgiltiga beviset på att Gud inte finns? Jag skulle nog ha skrivit blogginlägget innan jag pluggade religion märkte jag nu. Jävla sparris.

Även om jag egentligen är en förespråkare för inlägg långa som lastbilar så finns inte orken riktigt där idag. Att jag dessutom känner en enorm tidspress eftersom att jag håller folk uppe gör inte det hela bättre. Det här är helt enkelt bortförklaringar som ska få er att acceptera att jag inte skriver speciellt mycket idag. Godnatt.

Idag händer något historiskt på den här bloggen. Vi lämnar mitt underbara liv för en stund och koncentrerar oss på något som inte nödvändigtvis är viktigare men åtminstone väldigt annnorlunda. I helgen avgjordes ESC som jag tidigare har skrivit om. Jag möttes då av klagomål där det påstås att det var Georgien som ställde upp med en blind sångerska och inte Albanien som jag påstod. Det här är ju helt absurdt. Hur kan det bli så fel? Det här kommer få stora konsekvenser för ESC och hela cirkusens framtid. Självklart var det inte jag som hade fel, bara tanken får mig att vilja kräkas, utan länderna blandades helt enkelt ihop. Det var Albanien som den blinde näktergalen representerade och som ni kunde läsa i kommentarerna så är hon dessutom syster till Memelli. Världen är liten. Memellis familj är stor.

Då har vi fått det uträtt. Vi förflyttar oss snabbt över till ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen hundmat. Eller var det skolmat? Äsch, jag tror jag förväxlade de båda så vi lämnar ämnet snabbt och svingar oss vidare i bloggens välmående lianer.

Idag kom min specialbeställda slips. Balen är räddad. Nackdelen är att slipsen är fasligt lång, så jag funderar på om jag måste trycka i mig tillväxthormoner i en vecka eller om det fungerar lika bra med sparris? Eller ännu bättre, tillväxthormoner med smak av sparris? Synd att jag inte gillar sparris bara.

Steget från sparris till Håkan Mild är dessvärre för långt för att jag ska spinna vidare på just honom. Därför väljer jag istället att skriva om den enorma saknad som jag känner inom mig. Vår vän Migen har nämligen lovat mig en översättning på Albaniens (inte Georgiens) schlagerbidrag men det verkar som om han finslipar formen med lite avslutsövningar istället. Något jag förstås har förståelse för men jag hoppas ändå att texten trillar in snart innan hjärtat brister.

Min fantasi brister om inte annat så jag lämnar det här inlägget innan jag hamnar i offsideposition.

Rubriken är jag nöjd med. Hiskeligt nöjd. Låter säkert lika fräckt på albanska. Jag har haft en liten paus från skrivandet, vilket antagligen har renderat i sömnproblem hos min lojala läsarskara. Jag har dock sovit relativt bra under helgen som gått och det hade jag tänkt fortsätta att göra. Snodde brorsans kudde och han har inte listat ut att jag har den än så det känns bra. Nu får jag akta mig så att inte intressepilarna pajar alla min egenvävda dukar som jag har prytt mitt rum med.

I fredags var det klassfest. Trots att jag står i en klass för sig så fick jag ändå vara med. Inte bara det, jag höll i skiten dessutom. Då gäller det att inte spela allan tänkte jag. Sagt och gjort, jag pendlade mellan en arg diktator, vars mustasch mätte flera centimeter i diameter,  till en lammunge med med en väldigt (g)ullig framtoning. Klassfesten hade höjdpunkter likt en sportsändning och det är dessa man vill minnas. Den där meningen gav min blogg en touch av bregott. Vackert. Vad jobbigt det måste vara att läsa det här när jag reflekterar över mina egna meningar i meningen efter. Kanske borde börja med att ha en del där jag reflekterar över mitt eget inlägg? Nej, jag kör på min nuvarande shake n' bake-stil.

Albanien vann inte melodifestivalen i år heller. Detta ser jag som ett hatbrott mot blinda. Att ett par döva kan rösta ut en blind sångerskas låt gör mig alldeles stum av ilska.

Ähh, jag slutar när jag är på topp.

Här har ni det som ni så länge har väntat på. Texten till Albaniens nationalsång.

Hymn till Flaggan (på svenska)
            Förenade runt flaggan,
            Med en önskan och ett mål,    
            Låt oss ge vårt ord    
            På att slåss för friheten    

            Bara han som är född förrädare    
            Flyr från kampen.    
            Den som är en man fruktar inte,    
            Utan faller - en martyr för syftet.    

            Med vapen i hand ska vi bestå,    
            För att vakta hela vårt hemland.    
            Våra rättigheter ska vi ej ge upp,
            Fiender har ingen plats här.

            För Herren själv har sagt,    
            Att nationer försvinner från jorden,    
            Men Albanien ska leva vidare,    
            Därför att för henne, för henne är det som vi slåss.

Nationella prov i Matte C. Räcker att säga den meningen så springer halva Albanien och gömmer sig. Men inte jag. Jag tar det med ro. Sedan reser jag mig upp och tänker inte mer på det. Fram tills idag vill säga. Idag var nämligen den ärorika dagen då man fick tillbaks provhelsicket. Skakandes öppnar jag den stora samling papper som tilldelats mig. Med G-gränsen på 12 poäng i tanken så kollar jag nervöst på första sidan. 13 poäng. 13 jävla poäng. Leendet spred sig som en löpeld över ansiktet. Dessvärre tog det närmast eld på riktigt när jag upptäckte att Fred slog mig. Om mitt leende var stort så var hans leende i stil med Zlatans eller annan random snubbe med ett leende bredare än Autobahn. Självklart försvann mitt leende lika snabbt som denna idylliska tyska motorled.

Då var jag klar med ännu en mattekurs. Var det här den sista tro? Inte mig emot. Något som inte förknippas med  just sista är Donkens nya burgare, Big Tasty Bacon. Den är god.

Imorgon är det tydligen någon slags fotbollsfinal men jag kunde inte bry mig mindre. Kanske ser den i brist på annat men det kan lika gärna kvitta. Hörde ett rykte om att båda lagen är vidrigare än morötter. Nåja, den där Scholes verkar ganska sympatisk om inte annat. Synd att hans lag leds av djävulen själv. Dessutom lockar klubben till sig samhällets avskum.

Idag har jag konstant lyssnat på Led Zeppelin sedan hemkomsten. Med andra ord har dagen varit bra. Lägg till en bit smörgåstårta så framstår dagen som än bättre.

Om det är någon som råkar kunna Albaniens nationalsång så vill jag gärna komma i kontakt med denna person. Min ledstjärna här i livet, Migen Memelli, är nämligen från just Albanien. Eventuella hyllningssånger om den nye Messias får det förstås också gärna strömma in. På wikipedia kan man läsa följande, "Migen är nu även en favorit bland GAIS fansen och kallas Super-Migen."

Wow. Här sitter man och har tråkigare än hela Norrlands ursprungsbefolkning och undrar varför man inte bara går och lägger sig. Då skickas det en oskyldig länk via MSN. Min gode vän Ellinor (så nu nämndes du, nöjd?) gav mig länken till min tre år gamla, men ack så kortlivade, blogg. Att läsa om hur man tänkte då kan vara det roligaste som finns. Självklart kommer jag hålla adressen för mig själv, ni får nöja er med den här bloggen.

Jag skämtade inte.

Härligt nog så har jag haft turen att tilldelas en mängd kommentarer på mitt senaste inlägg. Kan inte bestämma mig för om jag ska räkna kommenterar som jag skrivit till mig som dubbla eller ej. Stolt är jag i varje fall. Sedan är det förstås tråkigt att Karls blogg får motta kritik men nog är det väl så att jag flåsar honom i nacken. Just flåset har varit bådas svagheter en gång i tiden vet jag.

För lite musiktips på den här bloggen tycker jag. Detta ska genast återgäldas och det ordentligt dessutom. Jag sysslar inte med några jävla låttips utan jag kör på ett helt album direkt. Engelska gruppen The Answers debutalbum Rise släpptes förra året och är ungefär hur bra som helst. Lite för lika Led Zeppelin stundtals men det får gå. Ge det en chans för sjutton!

Popcorn är sämst.

Kom inte på något käckt att ha som rubrik men jag tycker jag löste det bra ändå. Däremot hade jag kommit på massa roliga saker att skriva om men just när jag ska sätta det på pränt så kom modern min in i rummet och störde. Så det får la bli ett inlägg på tomgång istället. Betyder det att jag bara har en minut på mig att skriva?

Förstod ni det sista så sitter ni säkert och småfnissar för er själva, om ni inte förstod så lämna det där.

Den här helgen har haft sina höjdpunkter. När man sitter en fredagkväll och beställer in husets vin så känner man sig lite sofistikerad eller något. Kul, gott och trevligt var det om inte annat. Att jag samma fredagkväll valde att gå hemifrån utan jacka tillhörde väl kanske inte höjdpunkterna. Jag har en sjuk övertro när det gäller vädret och jag straffas varje gång.

Dagen efter var jag pigg (på riktigt) så det firades med ett inköp av kostym. Mer om det får ni inte veta för nu kom modern min än en gång in och störde. Hon räckte mig en skål med popcorn och verkade inte nöjd med att jag inte gillar det. "Du kan la äta lite ändå" fick jag höra samtidigt som hon stängde dörren hastigare än normalt. Då får det väl bli till att tvinga i sig lite av det där överskattade tilltugget som mest påminner om frigolit.

För övrigt står det nu klart att Milan missar Champions League nästa år, nyheter godare än alla världens fredsförklaringar. Det firar jag med toner från Michael Schenkers gitarr. Kanske något som fler bör göra?

Idag är det fredag. Tänk att en veckodag kan vara förknippad med så mycket glädje. Man lägger ifrån sig tyngderna man bär på sina axlar hela veckan (som man dessutom inte blir starkare av, skumt) och ersätter dessa med ett glädjeskutt till höjden av tre juicepaket. Staplade på höjden. Utöver dessa glädjeskutt så blir det nog till att glida runt i Kungälvs glamourösa nattliv ikväll. Borta bra men hemma bäst. Och om inte bäst så i alla fall bekvämast. Komfortabla fyllor, det låter det.

Jag förundras gång på gång över hur otroligt skitful den här bloggen nog är. Men går jag in på fliken "Design" så slutar det med att jag yr ramlar av stolen. Och det förbättrar knappast det hela. Se det här som ett panikartat rop på hjälp!

För övrigt har jag börjat lyssna tvivelaktigt mycket på Mörbyligan. Jag menar, hur många kan man börja snacka Mörbyligan med egentligen? Jag är chanslös från start. Självklart är det inte mig det är fel på utan det är alla andra som inte vet bättre. När radion tvångsmatar oss med musik som ingen egentligen tycker om så låter jag mig inte luras. Tråkigt nog tror jag att Mörbyligan vann en rockbjörn för längesen men det var annorlunda då.

Ett blogginlägg om komfortabla fyllor och "det var bättre förr-resonemang", plötsligt känner jag mig väldigt gammal.

Wow! Man kommer hem från en skoldag och smäller upp nöjessidorna av gammal vana fast man vet att det inte kommer stå något intressant. Men plötsligt händer det! Thåström ska lira till sommaren. Nyheten är ungefär lika god som en bättre lagad kebab. Jag gick igenom alla steg på min glädjeskala i raketfart och när jag hjulat ner till Borås en sista gång så kom verkligheten ikapp. Jag är tvungen att se Kent för att få se Thåström. Nåja, även om jag kommer ångra att jag skriver det här litegrann så tror jag nog ändå att jag skulle uppskatta en Kent-konsert. Skrev jag det där? Tydligen.

Dessutom blir det nog festivalliv till sommaren. Peace and Love hade också den goda smaken att boka Thåström och om det var intressant innan så är det obligatorisk närvaro nu. Det behövs en festival för att det ska vara sommar på riktigt så det känns skönt att man nu har någonting mer eller mindre spikat.

Jag är glad nu. Begrip!

Jag har märkt att takten jag spottar ur mig inlägg här minskar för varje gång. Det känns lite tråkigt för mig och hur tråkigt det måste kännas för er vågar jag inte ens tänka på. Bättring utlovas ej men det eftersträvas om inte annat. Jag tycker att det är rätt skoj att skriva av mig men jag märkte snabbt att det förvandlades till snabbt slentrianbloggande och det är fan inte kul att läsa. Men jag har fullt upp med att snacka bullshit, att skriva det också känns lite väl häftigt. Tror knappt Adebayor skulle klara av det.

Kan inte bara skolan ge fan i mig innan jag gör tvärtom. det är verkligen för mycket uppgifter nu. Om man ska se det på ett lite ljusare vis så kan man kallt konstatera att kaffekokaren framstår alltmer som familjens bästa inköp, någonsin.

Här serveras ett nonsensinlägg. Har nog egentligen inte ett dyft att skriva om men det kvittar väl när jag har att välja på att plugga eller skriva här. Upptäckte precis att man inte kan måla direkt i sin blogg. Det gör väl kanske inte så mycket men upptäckten känns vettig.

Jag har somnat mer eller mindre arg varenda natt sedan i onsdags. Anledningen är att nu när jag är förkyld så smäller jag i mig lite nässpray för att inte kvävas till döds. Självklart tänker jag varje gång att om jag tar ett extra sprut så lär det göra susen. Istället får det effekten att näsan svider som ett större flygplan och jag får gå igenom innehållsförteckning och försöka lista ut vilket av dem lustiga orden som egentligen betyder sprängämne. Och jag lär mig aldrig. Bättre att bli frisk antar jag.

Imorgon blir det skola. Ledigheten har varit kanon och jag har drygat ut min kebabkassa tack vare mitt oerhörda pokersinne. Just nu tror jag att jag är bäst i världen på det himla kortspelet men det lär väl snart komma motgångar som bevisar att så inte är fallet. Fram tills dess är jag  dock fortfarande bäst.

Rubriken kom till tack vare att det var titeln på låten jag lyssnade på när jag började skriva. Kanske något att fortsätta med så slipper man klura på konstiga rubriknamn som ändå bara scrollas förbi. Låten har för övrigt Pink Fairies gjort, se dock inte det här som ett tips för dom är nog egentligen inte speciellt bra.

Äntligen ledig. Tro fan att kroppen belönar mig med övertid på jobbet och en sibirisk förkylning till efterrätt. Enda förklaringen jag har till min plötsliga sjukdom är en eventuell kebababstinens men så illa tror jag inte att det är. Vad härligt det är när jag äntligen skriver här igen och istället för att vara sprudlande glad så spyr jag galla över hela cyberspace. Förkylningen har inte bara satt sig i näsan utan även humöret påverkas.

Utöver  kvalitetstiden med min näsduk så har jag också hunnit med att börja spela poker på allvar. Ser dock inte ut att bli någon förmögenhet än på ett tag. Har plussat runt 300 kr men det är väl en piss i Missisippi när det finns så många uppblåsta pokeridioter i min omgivning sen innan. Snart är jag en av dem.

Minsta brorsan lirar Twisted Sister på hög volym i rummet bredvid. Tragiskt när ungdomarna snöar in sig på sådan hård och ilsken musik. Han lär dyrka Satan inom ett år.

Tillbaks till pokerbordet!