Den alternativa synen på en frukt

Jag tror (och någonstans så hoppas jag) att det här kommer som en chock. Det här är ett avsked. Det här blir det sista jag skriver innan jag lämnar den här bloggen. Var sak har sin tid, jag har min. Det har varit som en bussresa på slingriga vägar, men chauffören har alltid varit lika glad. Likt en bussresa så finns det alltid en slutstation. Det är den vi har nått. Och det är inte Kärna Korsväg.

Nej, det blev inget bra. Vad jag försöker säga är.. jag ska till Köpenhamn imorgon. Därför kommer jag inte skriva på några dagar. Med andra ord är allting som vanligt. Mitt lustiga försök att få det till något annat blev tämligen misslyckat. Uselt. Det skiter jag i. Om jag tar bort det så måste jag skriva en ny inledning och dessutom framstår det här stycket som överflödigt, vilket det förvisso är, men ändå.

Vad jag ska göra i Köpenhamn? Jag ska hålla en föreläsning om det danska språkets utveckling och även dess framtida avveckling. Jag ska även be varenda dansk att "håll så din keft" på ett mindre vänligt sätt. Jag ska inte vara iklädd basker. Däremot ska jag prata vegetarianism med vardera pölseman. Jag ska skalla hela stan tillbaka till medeltiden samtidigt som jag gör någonting annat. Jag ska förklara för varenda fotbollsintresserad att Bendtner är en bättre version av Zlatan.

Transport: Säfflebussen
Boende: Femstjärnigt hotell

Snubben som fick ihop den ekvation var inte dansk. Han skrev inte heller låten Kriget med dig själv. Jag pratar om Fred. Jag tycker för övrigt att kombinationen är genial. Som en på jobbet kunde konstatera så tar fotbollstjärnor, och även Iron Maiden, bussen när de är ute och far. När det kommer till boende så finns det ju egentligen bara ett alternativ. Jag räknar med en viss standard när jag är ute på ärenden. Om man arbetar så hårt som jag gör med att göra världen till en bättre plats så är det minsta man kan begära ett bättre hotellrum. Med en stor minibar (hoho).

Jag åker inte enbart dit för att befria danskarna från deras monotona vardag. Jag gör det också för att bevittna något som kan kallas årets spelning. Jag ska närvara när Gogol Bordello spelar på Store Vega. Jag har inte slutat studsa sen sist jag såg dem. Det kommer bli helt fantastiskt. När jag säger zigenarpunk så håller folk hårt i plånboken. När folk säger zigenarpunk till mig så slänger jag fram plånboken och lämnar landet, dessutom med glädje. Det tycker jag är fint.

Nog om Danmarksresan och dess kringaktiviteter. Jag tänkte leverera två citat som förtjänar att nå ut till allmänheten.

Min bror testar formell klädsel och ser sig själv i spegeln med skeptisk min och utbrister: Jag ser hemsk ut i den här!
Mor svarar: Det spelar ingen roll vad du tar på dig...

Moderlig kärlek eller syftningsfel? Mor har fortfarande inte lyckats slingra sig ur det hela.

Citat två hördes när jag åt en njutsam kebabtallrik på sketna duken tidigare idag.

Svenske byggarbetaren till sin polske gästarbetare (på knagglig engelska): Do you have kebabpizza in Polen?

Lysande.

Med jämna mellanrum dyker John Blund upp här på bloggen. Oftare än tomten, mer sällan än Sandklef. Idag dyker han upp igen. Likt stans knarkare så visade han upp stora problem när det kommer till handhavande av pulver ikväll. Det vita pulvret, med en doft av kebab, som på ett snällt sätt framkallar sömn måste ha spridits med den stillsamma vinden som vaktar min dörr. Istället fylldes mina djupa ögon med något som ger dig känslan av att du har en flisig bräda två centimeter in i ögat. Jag skulle behöva en såg för att se något, men en sådan har jag inte sett. Klurigt.

Det går rykten om att personer i min läsarkrets intresserar sig för mina eventuella skivbeställningar. Jag kan härmed ge vissa ledtrådar om att det mycket väl kan vara dags igen. Jag tänker dock ha is i magen och vänta med att beställa hela Lasse Stefanz diskografi, jag har ju förstås alldeles för många skivor med Vikingarna kvar att investera i. Även när man behandlar skit så måste man vara metodisk...

....Inte lätt för mig att utveckla mina resonemang när jag störs av fullvuxna småbrorsor som förhandlar till sig hörlurar. Jag kände att jag hade något på gång, men nej.

Jag har lagt märke till att det hemska symptomet tunghäfta verkar ha drabbat folket som vanligtvis brukar berika den här horribla sajten med kommentarer. Ingenting som jag sörjer över huvudtaget. Det är sant, jag är aldrig ironisk.

Nej, men har man sett, nu ser jag sågen. Godnatt.

En underbar helg är slut. Två lysande konsertkvällar har passerat och det är inte förrän nu, när helgens sista andetag tar vid i mitt rum som hela dagen har värmts av fotbollens glädje på teven som jag har ägnat mig åt reflektion. Bandet som skådades var Motvind. Ett band som spelar musik som är som en klockren glidtackling som sopar bort boll och ben och tar fram hjärta och passion. Det är magiskt. Det är texter som inte ska vara aktuella idag men likförbannat är det. Det sjungs om politikers oförmåga och den enorma pengaglöd som likt koldioxiden är ett ständigt hot mot mänskligheten. Killen som stod bredvid mig båda kvällarna tillhörde ett människosläkte som jag trodde hade dött ut. Han var i samma ålder som mig men hämtad från arbetarklassens sjuttiotals-Göteborg. Hans göteborgska var minst sagt tydlig och ingen kunde säga "knegarrock" på ett självklarare sätt. Att han sedan slängde in ett kilo kramsnus i käften med jämna mellanrum behöver inte ens tilläggas. Det var en häftig syn som jag inte lyckas beskriva märker jag här och nu. Det låter nästan mer som en tam kärleksförklaring men det är ju inte riktigt meningen.

Det första sångaren säger när han stiger fram till scenens centrum är "att er känner man igen från igår" och pekar skrattande på mig och min far. Och visst röjde jag mer än vad jag normalt gör, och visst bidrog säkert snacket efteråt med honom till att igenkännandet inte var så oväntat, men jäklar vad häftigt det kändes. Här står en herre som kan konsten att uttrycka sig så in i helvete rakt, stenhårt och rätt. Bredvid honom står en basist som är större än random medelhavsö och hans rakade hjässa präglas av ett enormt ärr. Men bas kan han fanimig spela.

Som i en dimma såg jag mitt liv försvinna
Som i en dimma såg jag min framtid brinna

Alla har vi olika motiv här i livet. Jag tänkte inte berätta om mitt här.

Att gå från en torka full av sand till en ocean full av liv är inget ovanligt på den här bloggen. Det händer dessvärre inte lika ofta i det verkliga livet. Där har man munnen full av sand och händerna fulla av spadar. Hinken, den har man på huvudet. Det krävs faktiskt inte mer än en sandlåda för att man ska kunna belysa livet ur en mängd olika perspektiv. En mängd livsöden har skakats fram bland alla sandkakor. Dessa sandkakor som under sin uppbyggnadsperiod präglas av drömmar, av hopp. Kakan ska förvandlas till ett slott. Inte ett sådant tråkigt slott som dem som finns idag. Det ska vara ett sådant slott som bara finns på film. Det ska ha en flagga högst upp som alltid ska hållas utsträckt av stoltheten som likt vinden blåser evigt liv i ditt slott. När man har spaden i handen har man livets kraft innanför bröstet. Dessvärre förfaller våra slott, vårat hopp, våra drömmar. Det kommer alltid ett regn.

Vanligtvis brukar det räcka att kolla runt i mitt rum för att snappa upp ett ord som föder en tanke, en tanke som i sin tur drar igång en spak upp i hjärnan som aktiverar fingrarna. Idag gick inte det. Jag fick bege mig till fönstret. Jag fick se ut över sandlådan utanför. Ur denna blick föddes ovanstående teori om drömmars förfall. Ändå var allt jag såg en blå älg. En sådan gungälg som inte ens den fullaste jägaren i världen hade spridit sitt krut emot.

Det här bli förövrigt andra torsdagen på raken som inte min "veckotävling" kommer upp. Två tummar upp åt mig, rätt upp i ögonen, som straff. Slarvigt är det men jag får väl tapetsera om tävlingsformuläret och utropa det som en månadstävling eller något annat fiffigt. Antagligen blir det nog min lust som styr när dessa tävlingar dyker upp, deadlines har aldrig varit någon styrka hos mig. Eftersom det inte längre finns någon officiell dag för att lansera tävlingar så tvingas ni stackare kolla in här varje dag för att nyfiket kika efter uppdateringar i tävlingssammanhang. Stackars jävlar.

Dvala. Ett ord som inte får min hjärna att trigga igång för fem öre. Jag ser bilden framför mig av hur jag råkar ut för det klassiska mardrömsscenariot att jag råkar tänka så hårt att hjärnan trycks ut genom öronen och lägger sig i handen på mig. Den har en sådan passform som gör att man tvunget måste börja bolla med den. Från vänster hand, till höger hand. Så fortsätter det i en lång stund. Sedan får jag ett totalt break och kastar den rakt genom fönstret och den glider genom luften med sina vingar av kunskap för att sedan landa hårt som sten i huvudet på första bästa konstapel. Jag förs iväg till en cell som är full av madrass och förstår att det antagligen var där jag skulle hamna senare iallafall. Med eller utan hjärna.

Det mellanrum som ni ser på eran skärm är den tid som det tog för mig att hämta ett par öronproppar. Skrämd av scenariot jag målade upp så har jag nu två gula ting gjorda av mjukt material skönt åtsittande i vardera öra. Jag är förberedd. Ni kanske undrar vad jag sysslat med sedan senast? Antagligen inte, men ändå. Jag har varit instruktör i en mängd olika kurser. Jag kan bland annat delge enorm expertis inom ämnet origami. Att få en livlös servett att byta skepnad och senare inta en tysk formation är sådant som förgyller min dag på flera vis.

Mitt bankomatkort är förstört. En spricka lång som en period i hockey sträcker sig längs kortet och bildar ett problem som kortläsarna vägrar lösa. Det resulterar i sin tur till minskad försäljning på alla mathak i trakterna runt Borås. Jag har inte några siffror i huvudet, fast det spelar ju förstås ingen roll så länge öronpropparna sitter i.

Om jag skulle vara hemsk nog att skriva ner dagens outfit i bloggen? Det vore ju intressant. Jag har nämligen en tröja som är mäktigare än hela den turkiska armén. Den är stoltare än en nybliven far till ett nyblivet barn. Stygnen är sydda med sådan precision att man häpnar. Namnet på ryggen är det finaste som finns. Klubbmärket är vackrare än solen. Jag har på mig min Arsenaltröja. På ryggen står det Adebayor. Det blir inte större om jag så använder samtliga mina tår.

Tillbaks till dvalan.