Den alternativa synen på en frukt -

Recension: Ossler - Evig Himmelsk Fullkomning

Ingen rök utan eld

En droppande start. Man får chansen att vandra in i den musikaliska värld som Pelle bjuder på. Gitarren slår ifrån sig några mjuka hälsningar för att sedan ta fart. Ansatsen är ständigt stegrande och övriga bandet möter upp. Man har tidigare fått en instrumental låt i inledningen av hans plattor, men nu är det ett intensivt stegrande intro som leder in i sång denna gång. Och det passar bra.

Introt ger låten styrfart och man vandrar genast med i miljöerna som beskrivs. Han är som allra bäst när melodin tar fart och orden spottas ut som i hål av granater, splitter och skott. Samtidigt är det nästan ett tröstande betraktande man hör. Sedan träder Amanda Werne in och stämmer upp i sång och det är vackert, och gör det hela ännu mera sårbart. Ossler skriker ut låten på avstånd.

Här kommer hen

Låten startar i uptempo och med ett uppradande av rim. ”här står jag”-raderna är det som får den här låten att bli så bra. Hur man ständigt frös träffar på något sätt så rätt. När versen här kommer hen går igång så vrids det upp och låten tar en härlig fart, och man flyger med.

Botten av ditt hav

Här går det inte att ta miste på vem det är som spelar på stereon. Det trevas fram på ett obekvämt sätt, och det här blir centrum för allt så fort man hör det. Låten laddas så småningom upp, och laddas upp igen, men släpps aldrig lös, och energin blir kvar. Det byggs upp för något som skulle kunna vara en given ”hit”, men nu tar det en annan, högst medveten väg, som gör att man hålls kvar i låten.

Helsingborg

Det som lyser i dina ögon. En passning till stängningen av Öresundsbron. Den här låten kvalar in redan på de första raderna. Musiken får vara passiv när text och sång talar, och det är fantastiskt. Amanda Werne bidrar med stämning. Kaffefärgade, osorterade, lockande hår har fastnat i mig. Det här något desperata lyser igenom och skär, och det är precis det man letar efter när man längtat efter ett skivsläpp av denna man.

Ute på ön

Ett alarmerande intro följt av ett ilsket band. Dit vi är på väg er en plats där vi egentligen inte får vara. Ett håll dig borta-sound. Gitarren släpps lös för en stund och hade gärna fått fortsätta ut i oändligheten, men hålls istället igen och skapar en tryckt stämning, ständigt med den alarmerande bakgrunden. Flåsandet som tar vid skaver och sågar, och på slutet får gitarren göra likadant och det är bara fantastiskt.

Slaget om Verdun

Den här låten har måhända tagit stryk av att ha varit singeln som släpptes före albumet. Den känns nästan som en passage, men det är förstås inte rättvist. Den är dock uppbyggd för att hänga med på ett nästan trivsamt sätt, vilket gör kontrasten stor, men också svår att hitta rätt i. Låten hade gjort sig än bättre på en tidigare platta, vill jag tro.

Större än du tror

Min favorit. Svävar fantastiskt och man blir nyfiken direkt av texten. Ger mig ”luften är fri”-vibbar, och det kan bara vara positivt. Detta är någon sorts kampsång till alla som inte har hittat rätt, mestadels för att alla andra ska hitta massa fel.

Kunde jag ringa dig genom tiden, när du inte ville bli stor, skulle jag säga vad jag vet nu, du är större än du tror. Så mycket mer än dom säger, mycket mer än en diagnos, mycket mer än du vet, du är större än du tror.

Jag går sönder varje gång. Så fantastiskt.

Sommardröm i grått

Först och främst är övergången magnifik från föregående spår. Eller så är det bara introt, men i den stunden är skivan som allra bäst. Det här är det starkaste spåret, och det är också ett samlat paket av allt det jag älskar med Osslers musik. Han sjunger ständigt med en fråga i sin mun, och det ger tröst åt oss som inga svar har. Musikaliskt tuggar det igång efter första versen och vi bjuds på en resa som man hade velat ägna resten åt sitt liv till att hänga med på. Det läcker, är på väg därifrån, men med ett piano som hela tiden inger trygghet. Ytterligare lager läggs på och snart är man högt upp och bort ifrån allt det där. Det känns som en seger.

Man kommer tillbaka till verkligheten när sången tar vid. Vi gjorde vad vi kunde, men vi kunde inte allt. Gitarren sliter sig, men sången håller en kvar.

Plattan avslutas med nedanstående ord:

Jag har gjort vad jag kan, men jag kan ju inte allt. Men en dag, någon dag, ska vi förenas efter allt.

Det du har gjort är bra. Tack!

2017-05-01 @ 02:41:00 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (1) Trackbacks ()

Halvvägs till femtio är man inte helt hundra

Vi blir äldre nu. Våra ryggar har fått motta år av stryk. Vi slås in i de fåror som livet och dess öde väljer åt oss. Det må låta lite nedstämt, men ska snarare ses som något vackert. Vi tar alla våra självförverkligande steg mot vilka vi är, dag för dag, år för år. Sedan kommer det en sådan där fantastiskt fest där vi alla är på plats, och helt plötsligt är vi dem vi istället var. Ett sådant scenario med tillhörande vällagad gulaschsoppa kan bara sluta i succé. Det ska jägern se till.

I samma stund som Ivar tyvärr meddelade att han inte kunde medverka på tillställningen så verkar dessvärre eventuellt bad i älven också ställas in. Annars hade det bara varit en del i det logiska ledet i att festa som en Ivar. Det sägs att vår egen konung emellanåt kan känna avund över något sådant. Då menar jag verkligen Kung Carl Gustaf, inte Gåsen, något som bör förtydligas med tanke på min historia i bloggskrivandets ljumma vagga.

Mannen vi skall fira är en man av sällan skådad dignitet. En entreprenör med sinne för både mat och melodi. Hans pastaknyten runt kycklingen snöras runt i symbiosen av en glad sång som avfyras från hans sammetslena stämma. Då är det lätt att man blir lycklig. Vi pratar alltså om mannen som lärt mig att panera fisk, en lärdom som gett mig så otroligt mycket igenom livet. Jag funderar till och med på att göra om det någon gång. Jag minns fortfarande ljudet av hur paneringen sakta la sig som ett täckte runt mitt stycke fisk och synen av hur något vackert skapades i mina bara händer. Det var där och då jag förstod innebörden av kökspoesi. Tack, Otter.

Bland alla stolta ögonblick minns jag när vi for till ett regnigt Malmö och hade förfest i ett parkeringshus. Parkeringshus. Vi har även sett det bästa av Lerums nattliv i Gåsens fina närvaro. Där kunde vi konstatera att atmosfären var på en sådan nivå som Putin ogillar, eller åtminstone trodde jag det. Det var många kvällar som ägnades längs vårt lands vägar och avkrokar. En gång åkte vi in till det enda som var upplyst i hela Halland och möttes av både Markoolio och Mojje. Den kompletta känslan av random.

För att ni också ska få uppleva den kompletta känslan av random så får ni här en video som spelades in på balkongen under en förfest hos Pat och Sten. Jag och Otter benar ut allt som är värt att veta om myran.

Grattis Otter!

2014-02-11 @ 21:29:02 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ett dödsryck blir till ett danssteg

Som en fisk sprattlar det till, ut ur mörkret anländer en skugga. Något gammalt, något bortglömt. Det doftar dock förvånansvärt bra, påminner lite om paj. Doften trampar sig upp i kranen och omarbetas till en känslokavalkad, ett myller av förhoppningar, gläjde, kanske rentav eufori, och läslust. Alla slåss om utrymme och det är som om ett turkiskt torg flyttat innanför pannbenet på dig. Det fullkomligen spritter och skvätter, gamla minnen kommer tillbaka (här kan vi konstatera att dofterna är av variererande kvalitet) och rör om ännu mer. Det är numer ett regelrätt i kaos som pågår och det är jag som står med dirigentpinnen i näven. Jag för mig ovant och med en oerhörd tveksamhet, varenda rörelse är lite sen och det skruvande ljudet från publiken skär i mig. Jag förstår att det nu krävs något alldeles extra för att vinna tillbaks förtroendet. Att få skruvandet av alla kroppar att förbytas till uppskruvande av korkar. Att få slita fram känslan av eufori tillbaka i dagsljuset. Upp till bevis.

Just det, tydlighet är ingenting som kommer ur mina fingrar. Inte konstigt att jag inte kände igen det jag hade skrivit när jag hittade den här bloggen igen förra veckan. Det är ett virrvarr av krusiduller, det leks med ord på ett förbluffande sätt. Om en mystisk, drogad göteborgare hade läst den här bloggen hade han äntligen fått känna känslan av att hitta hem. Han hade undrat varför han inte letat här tidigare, alla extra vändor i hamnen för att finna sig själv kändes plötsligt väldigt bortkastade.

Om vi finner några sådana i läsarkretsen så lär kommentarfältet snart dofta fisk. Det har jag ingen åsikt om. Åsikter har jag dock inom en mängd andra ämnen. Jag tycker fortfarande popcorn är lika äckligt t.ex. Det är logiskt nog totalt smaklöst att sitta och tugga i sig någonting som är totalt smaklöst. Jag menar, det är ju inte direkt kärnfysik vi snackar om. Jag skulle lätt välja ett kilo majs, tom ett kilo av allt som rimmar på majs, före att trycka i mig ett kilo popcorn. Solklart.

När jag läste igenom de gamla inläggen så märkte jag att jag gillade att trycka på att jag använde mitt rum som inspiration. Nu har jag bytt boende och har helt plötsligt 90 kvadratmeter att hämta inspiration ifrån. Lägg till Jesus som bor på andra sidan fönstret och annart löst folk som verkar fått för sig att de bor på balkongen så här års och det finns ett helt hav att fiska ifrån. Mitt mål om att få med någonting i bibeln kan gott ändras till att skriva en ny bibel istället. Det kommer att finnas oändligt mycket skit att fästa på hjärnan och sedan låta det rinna ner över tangentbordet och ut här. Anticimex kommer att försöka stänga ner bloggen. Jag gör det nu, men bara för idag, kanske för alltid.

2010-04-15 @ 21:07:15 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ett tips som förgyller er vardag och mitt liv

Min kompis ville att jag skulle länka till hans blogg för att locka till sig lite läsare. Håll till godo!

http://adebayor-sharethejourney.com/

2008-11-19 @ 20:16:38 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (4) Trackbacks ()

Bloggkuppen

Märkte ni att mitt förra inlägg så lika oorganiserat ut som min morgonfrisyr? Det gjorde jag. Hur hårt jag än slog på enterknappen så blev det fan inget litet skutt ner i banan. Det blev bara en stor klump. Vanligtvis kan man skriva skitsnack om man bara delar upp det i små, små delar. Om man istället lägger all skit på hög så luktar det bara illa. Det här är ett tips som ni inte ska ta med er i det verkliga livet. Fungerar bara i bloggform. Min nuvarande bloggform är som ni säkert märker tämligen usel. Jag skriver ungefär lika ofta som Mellberg väljer det korta alternativet. Skillnaden mellan mig och Mellberg är att när jag väl tar tag i det hela så blir det världsklass, det blir det inte när Mellberg agerar. Han må ha bra skäggväxt och kompetenta älgkliv men allra bäst är han på att förstöra satelliter.

Bloggkuppen känns som en sådan rubrik som man tar fram som ett desperat försök för att locka sina läsare. Delvis sant. Jag lyckades få se antalet idag för första gången på länge och inser att min blogg inte kommer få mig att synas i HäntExtra den här veckan heller. Dock så är det ju en enorm bloggkupp jag gjort också. Jag har valt en ny webbläsare för att försöka komma runt mina problem med skithögarna som jag så vackert beskrev i det som förhoppningsvis ska vara stycket ovanför. Är det bara toppen av ännu en hög med skit så kan jag lika gärna lägga ner. Om inte ens den ansvarige orkar med att kika på det hela så får bloggen och jag gå skilda vägar. Självklart kommer det bli en enormt påkostad återförening när det känns rätt men när det blir vet ju inte jag.

Vi lämnar katastroftankarna och beger oss vidare på livets stig. I fredags var det en utekväll som var sällsynt bra. Dagen efter blev det ingen repris, skönt det kanske. Kvällen var dock trevlig ändå. Där besparade jag er alla detaljer, ni slapp höra att jag var så bra på blackjack att dealern säkert var mer skärrad än hela Tottenhams backlinje, ni slapp höra att Lasu kom förbi med en vän och förgyllde en på förhand rätt så utdömd lördag. Varsågod.

I nuläget är jag en israelisk halvlek ifrån att få in en trippel. Det är när man anar seger som man istället för att glädjas, väljer att riktar ilska mot sin feghet när man valde insats. Så även denna gång. Min surt förvärvade guldpeng förvandlas förhoppningsvis till en fin hundring (för ordvitsarna så hittas en sådan på Guldfynd) men jag blir inte mycket gladare för det. Tänk om jag istället satsat min lillebror, då hade jag fått nio lillebröder till. Plötsligt känns hundringen som en schysst deal igen. Lite belgisk filosofi fick ni där i ett odds-scenario. Enkelt förklarat, är du missnöjd så sätt det i ett annat perspektiv så kan du inte ens vara missnöjd längre. Tror filosofen hette Ed de Goey, för att få de fotbollskunnigas hjärnor att trigga igång.

Håll nu tummarna för att det är styckeindelat den här gången. Annars dr

2008-10-05 @ 22:04:37 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (3) Trackbacks ()

Solar göra sig icke besvär

Idag har jag varit ledig. Så ser det ut hela veckan. Om jag ska vara lika handlingsförlamad resten av den tiden så blir det inte mycket gjort. Det är dock inte vad ledighet är till för. Ledighet är till för att träna sin vilopuls. Min är minst sagt vältränad. Än så länge har inte det spridit sig till resten av kroppen men det är nog bara en tidsfråga. Under tiden lär ni finna mig fortsatt vilandes.

Måhända är det gårdagens smäll på fingret med tillhörande känningar som gör mig påmind i mitt skrivande för det går trögt. Inget som märks av när allt är färdigskrivet men ändå värt att få reda på. Om inte annat så fyllde det ut litegrann. Vi lämnar härmed ämnet utfyllningar och förflyttar oss snabbt vidare till något mycket intressantare, nämligen bangolf. Jaså, inte det? Bäst att byta ämne igen då innan alla stänger ner fönstrena.

Idag tänkte jag prata om årstidernas inverkan på rotfrukt men det finns det inte tid för. Istället får det hållas till godo med ett förkunnande av min lycka över Hollands segermatch idag. När 2-0 målet gjordes så flög jag upp i brygga på stubin samtidigt som jag sjöng Hollands nationalsång på en volym som inte kan rekommendaras i småbarns närhet. Turligt nog var inga sådana närvarande. Det var nog överhuvudtaget turligt att ingen såg det spektaklet, annars hade jag ju inte kunnat ljuga om det.


             Imorgon forcerar vi Grekernas mur
             För det krävs Zlatan och lite tur
             Grekland har inget att sätta emot med sina öar
             För dom har aldrig sett när det snöar
             De Grekiska målvakternas lim
             biter inte på mina Gessle-rim

2008-06-10 @ 00:02:38 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (3) Trackbacks ()

Äntligen lite dötid

Här sitter jag med dumle i käften och studentmössan i handen. Jag vill inte riktigt släppa taget om den än. Förra veckan var lite mer fantastisk än alla Donkens specialburgare genom åren, och det säger inte lite. Jag väljer dock att lämna glädjen där och istället beskriva tomheten som den har blivit ersatt av. När ska man nu kunna sammanstråla med alla världens bönder i stolar grönare än Kärnas fält? Det här är tungt. Mindre tungt känns det dock när jag tänker på allt pluggande som kanske egentligen aldrig riktigt funnits men som nu definitivt inte gör det. Rätt gött.

Nu när man inte längre kommer träffa alla lika regelbundet så kommer förstås alla vara sjukligt intresserade (eller kanske rentav fixerade?) av vad jag gör nuförtiden. Med tanke på att en stor del av min vänskapskrets ska flytta till Tyskland för att bilda familj nu så kan det vara läge att snacka lite mer allmänt om vad jag åt idag, hur jag klädde mig och annan skit som inte en jävel vill veta. Som ni säkert hör så blir det ingenting med det. Ni får fortsätta läsa det som ni har läst innan. Varken mer eller mindre. Definitivt inte mer.

Bredvid mig frodas en dipp som blev över sen gårdagens äventyr. Utan tilltugg känns den dock rätt menlös. Mycket mindre menlös känns mästerskapet som drog igång igår. Fotbollsmästerskap kan vara det jag gillar mest efter kebab. Tummarna håller såklart på Sverige men tårna är nog hårt knutna åt Tyskland håll. Dels för att jag gillar laget, dels för att alla andra inte gör det. Nä, nu tog dumlena slut och då försvann även min skrivlust.

2008-06-08 @ 14:07:09 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (4) Trackbacks ()

En start på något alldeles underbart

Prisa gudarna. Skräm slag på alla Kärnas höns. Eller varför inte rabbla alla tyska svordomar du har lärt dig hittills i ditt hittills så trista liv? Allt detta kan göras i ren glädjeyra. Jag inviger härmed min blogg. Ett verktyg för att lyfta fram min ödmjuka och sjukligt filosofiska sida. Antagligen kommer hela kalaset att sluta med att jag spottat ur mig hundratals tecken utan att ens nästan snuddat vid något vettigt, men folk är väl vana antar jag.

Jag har redan hunnit med att sätta upp några mer eller mindre genomförbara mål som jag har med min blogg.

Upprepa rebellen Carls (Karls?) bedrift att få en ilsken rektor att gå in och ändra i ett mustigt inlägg
Få åtminstone någon vilsen själ att förstå att Adebayor troligen är det närmaste Messias vi kommer idag
Få ett av mina inlägg inkluderade i nästa upplaga utav den där lustiga boken Bibeln
Spotta ur mig all möjlig bullshit som tvingar Svensson att slutligen förvandlas till det gökur som han egentligen är

Ambitiöst som in i bänken kan tyckas men har man fått en kallelse här i livet så skall den också följas. En mjukstart får det dock bli för man vill inte riskera att få avbryta en så här stor uppgift med en sträckning på uppvärmingen. Väl mött!

2008-04-22 @ 19:02:19 Permalink Bloggens gryning Kommentarer (4) Trackbacks ()