Den alternativa synen på en frukt

En vecka på en solig strand, gav mig blodad tand
om detta skall jag berätta så här på tu man hand

Sju förväntansfyllda herrar satt på Landvetter och ömsade skinn
För en tysk skulle situationen inte vara annat än win-win

För oss kändes det dock inte så
Flera av oss var spända på hur det skulle gå

Carl och hans jojo löpte amok
Svenssons öron var fulla av lock

Ivar och Långeman tyckte hotellet verkade cool
Gurra var upptagen med att dyka i vår pool

Jag pratade med norrlänningar om hjortronstig
Sedan bar det av till en turk för att diskutera krig

En shot eller två fick mig att glömma hur man skulle stå
Att bege sig mot balkongen kändes som det enda rätta just då

På samma sätt kändes det inte bara för mig
Att odla pizza vid poolen blev lite av Ivars grej

Långeman upptäckte kraftfält han inte trodde fanns
Walls dansnummer satte omgivningen i trans

Vi åt hos alex som hade en duktig kock
Långeman berömde honom för det på fel sätt dock

Att cocken var good var förstås ballt
Men efter den kommentaren kändes läget lite kallt

Vi vände oss till spriten för att värma oss
Tillgången var stor så man slapp om den slåss

Någon valde att ta en tripp till Danmark
Självförtroendet växte, han kände sig stark

Vi tog aldrig chansen att bege oss till havet för att simma
Men vad gör det när jag istället kan sitta som en idiot och rimma?

Jag kom hem ifrån Bulgarien igår. Det var en på många sätt underbar resa. Jag tänker dock inte säga så mycket mer om det just nu. Min ork tillåter inga större utsvävningar och det är just sådana som krävs för att jag ska kunna plita ner mina minnen och tankar om resan. Därför får det vänta några dagar.

Den senaste tiden har jag gått back något alldeles fruktansvärt sömnmässigt. Att vara rädd för att blinka pga risken av att somna känns inte speciellt bra. Det enda som hjälper är att sova men när man fan ska man hinna med det? Imorgon ska jag upp tidigt som in i bänken och den enda njutningen med det är att man kan ge tuppen en schysst spark i mellangärdet när man går förbi den fint sovande varelsen. Lördagsnatten är som klippt och skuren åt en utgång som skall mynna ut i en sovmorgon. Jag räknar kallt med att brandlarmet går strax efter min hemgång. Det hade knappt varit värt att reflektera över, så illa känns det. Äsch, jag har åtminstone väldigt roligt.

Att jag skulle vara sjuk efter resan kändes inte som någon högoddsare direkt, men att jag skulle må så här skit vågade jag inte hoppas på. Min hals är inte vad den borde vara, värst är dock öronen som har införskaffat två rejäla dasslock som garanterat utelämnar allt viktigt ljud som strömmar runt en. Att behöva be folk upprepa sig varje gång är varken skoj eller speciellt spännande. Fast det här inlägget är inte präglat av spänning.

Sängens lockrop blir allt högre men än låter jag mig inte luras. Att sitta och lyssna på smart musik på en precis lagom volym är snudd på det bästa som finns. Att det sedan är musik som jag länge försökt få mig själv att förkasta, eller åtminstone vifta bort, gör mig inte längre så mycket. Alltid kul att finna ny musik men en av del av mig vill dra i handbromsen och ställa frågan "Är det här något du vill lyssna på?". En fråga som egentligen inte ska behöva ställas och därför bör förbli osagd.

Det är Staffan Hellstrand jag sitter och lyssnar på. Det ni.

Reseskildringen kommer dagen efter jag fått min normala dos av John Blund. Tills dess får ni sitta ner och hålla käften.

Här sitter jag som en skalad lax.

Nu var det allt bra längesen, trots att jag tänkt tanken på att skriva nästan varje kväll så har han inte orken funnits. Min största energikälla har råkat ut för en punktering och jag finner ingen lösning. Konstgjord andning får duga gott. Åtminstone för stunden.

Om en vecka far jag närmare Mecka. Närmare bestämt till Bulgarien där jag ska vidga mitt kulturella perspektiv. Dessutom skall jag spela volleyboll tills mjölksyran sprider sig i poolen likt barnens urin i den traditionella bassängen. Vidrigt, men avkopplande. Trots att jag sen tidigare har spanat in Bulgariens kust förväntar jag mig inte att jag skall känna igen mig. Med mitt lokalsinne så lär jag möjligtvis känna igen hotellbaren, när jag väl är där.

Om jag sedan ska dra i handbromsen för att berätta om helgen stundande evenemang istället. På fredag ska jag arbeta, börjar kännas minst sagt rutinmässigt. Härligt nog så får jag tillåtelse att stämpla ut och då vankas det festligheter på en nivå som passar random kunglighet oerhört bra. Även mig. Jag ska bege mig ut i Kungälvs stjärnspäckade strålkastarljus bara för att få slänga in en cider eller två till bordet. Och jag som inte ens hyllar cider. Åtminstone inte i början av kvällarna.

Visst känns det som om det kommer något magiskt emot en när man läser om fredagen men trots detta så var förra fredagen ännu bättre. Det kan jag säga redan nu. Jag fick se den poetiskt genialiska smaragden Thåström uppträda på en scen fullkomligt dränkt av inspiration och solljus. Jag trivdes mycket bra där jag stod halvt förstelnad i ren lycka. Till er som missade det så erbjuder jag ett saltkar stort som Miami att hälla i era sår. Det är ni värda.

Nu när solen står som högst på himlavalvet så kan det ju vara bra att nämna att det finns en person på mitt jobb som längtar till julen. Det här skriver jag enbart för att folk ska få tänka efter i två sekunder där de sitter och rycker smilgroparna ur led medan de läser en blogg som skänker hopp åt mänskligheten. Ödmjukhet är ett annat ord som poppar upp i skallen. Det viftar jag genast bort med samma rörelse som ivrigt används för att skrämma iväg getingar av varierande storlek.

Cyklandes till jobbet imorse kom jag i kontakt med en låt som är något alldeles extra. Texten är kanske bra. eller åtminstone så vill jag att den ska vara det. Nåja, den är säkert skit. Det som gör låten är snarare det driv som får mig att känna mig som en svävande utter på väg till ett dagsverke av hög dignitet. I samma stund som låten drar igång så hittar jag en växel som jag inte trodde fanns och cykeln blir ännu lite snabbare.

"Tänk om apelsinen vet att den finns till, precis som dill
och alla snabba makaroner
Undra vad dom tänker när dom slinker ner
jag tror dom ler
Men bara om ni tycker om dom"

Incka - Apelsiner

Om inte intresset fångas efter en sådan rubrik så vet jag inte vad jag skall göra. Kanske börja bygga hus i Polen? Nej, det är nog ingenting för mig. Däremot skall jag steg för steg förklara min oerhört briljanta rubrik.

1. Tropisk

Jag firade en lång arbetsdag med en slurk tropisk juice. Den slurken förvandlades snabbt till hela paketet och en liter senare så sitter jag mest och funderar i banorna kring om huruvida det var värt det eller ej. Jag har fortfarande inte bestämt mig. Det lutar åt att jag får fundera vidare utan att finna svaret för att sedan ge upp och lägga mig platt i sängen.

2. Trötthet

Jag är en arbetare, ty kapitalets vingar äro kraftiga nog för att sänka mig om jag inte är flitig. Det gör att jag känner mig trött när jag kommer hem. Det här lär jag dock slippa snart, jag menar, det är ju ändå snart dags för pension. Positiv kan jag vara en annan gång.

3. Hörselnonchalans

Hur många gånger tidigare har man stött på det ordet? Inte alls ofta. Idag/ikväll/inatt fanns det dock en anledning nog så god för att använda just detta ord. Jag lyssnade nämligen, hör och häpna, på en hel Guns n' Roses låt utan att märka av det. Vanligtvis brukar jag få uppstötningar lika sura som den där gubben i hörnet vid Maxi men den här gången så reagerade jag inte ens. Självklart har jag ångest över det här, jag förstår mycket väl att jag inte bara svikit mig själv, även min familj kommer få lida mycket för det här i framtiden. Jag är dock inte den som misströstar, snarare tvärtom, jag knyter näven och intalar mig själv att Axl Rose sjunger sämst i världen och att Slash hatt är sned. Genast känns allting så grymt mycket lättare. Det känns ungefär som att lungorna rensas ifrån all världens lönnlöv.  Skön känsla.

Om jag har skrivit så här mycket om rubriken så borde jag teoretiskt skriva en massa mer om allt annat. Jag väljer tragiskt nog att lämna över det till en annan snubbe som också har svårt för att finna det där suget efter sömn som vi alla letar efter vid den här tiden. Jag letar vidare, kanske finns det hos grannen? Den frågan kan inte lämnas obesvarad hos mig. Men ni får aldrig svaret.

Jag räknar fortfarande det här som lördag. Alltså är det mindre än en vecka sedan jag skrev senast. Det skulle jag vilja kalla för en oerhört flitig bloggare, dock tror jag att det är få som håller med mig. Det ser jag nog mest som en bonus. Jag skriver inte för att folk ska hålla med mig utan snarare för att folk ska tänka något i stil med "vad i helvete är det han säger?!". Kanske inte riktigt, men nästan.

Helgen har varit kanon och det är ändå en sketen söndag kvar att inkassera på kontot. Rätt gött med andra ord. På fredagen blev det en sväng till en fest ute i förorterna till bonneland (jag var övertygad om av vi åkt till typ Ryssland) men det var ingen skoj så det blev den klassiska kungälvsrundan. Man börjar bli van men samtidigt är det lika trevligt varenda gång. Finns alltid någon snubbe som man kan överösa med rent skitsnack. Idag däremot så har jag hunnit lira lite fotboll på yttern. Smidigt iförd en Adebayortröja så spelade jag fotboll på en nivå som aldrig tidigare skådats på de här breddgraderna. Dessvärre var mina avslut inte alls lika bra och bollarna spreds lite hursom. Det var ändå väldigt jättekul. Senare bar det av till McDonalds där en sådan där BigTasty hystades i min jättetomma mage. För övrigt det enda jag ätit idag. Efter det blev det förfest hos världens längsta man som även är trevlig på alla sätt och vis. Ni fattar att det är en god snubbe. När jag kände mig fullärd på det området så åkte jag till Harestad (tom bönnerna skrattar) och hittade till en soffplats där jag än en gång snackade strunt. Nu sitter jag här istället.

Nu tänkte jag lite fiffigt avsluta med att skriva något i stil med "godnatt dagboken" för det är ungefär så fjolligt jag skrivit. Jag tänker dock inte göra det då jag genast flyger vidare i positivare tankebanor. Kan det bero på musiken jag lyssnar på som är så oerhört bra? Jag får nästan skavsår i njuren av ren glädjeyra när jag lyssnar. Så bra är det. Varken bättre eller sämre. Antagligen är det inte en jävel som lydit mitt tips om att lyssna på Gogol Bordello som jag tipsade om i mitt förra inlägg så jag gör ett nytt försök. Så jävla bra. Jag sitter här och spelar luftdragspel och njuter i fulla drag samtidigt som jag dansar limbo under hatthyllan. Åtminstone mentalt.

Så mycket skitsnack av en sådan liten anledning. Bäst att säga godnatt innan jag använt alla alfabetets bokstäver. Godnatt.

Söndag idag. Precis som förra veckan. Rätt coolt, inte sant? På tal om coolt så jag den där Bruce Springsteen på Ullevi igår och det var mestadels makalöst asbra. Jag tänker dock inte agera någon som någon himla musikrecensent så ifall det är det ni är ute efter får ni väl leta upp en annan sida. Har hört att Aftonbladet hyllat det fullständigt iallafall, inte ofta de gör det när det är en konsert som jag går på. Huruvida det är mig eller Aftonbladet det är fel på behöver det ju inte ens funderas på.

Nu när jobbet är igång är det svårt att beskriva hur sköna helgerna är. Skulle jag ge det ett försök skulle det antagligen slutat med att jag, endast iförd en underdelen av en tysk uniform, hade förklarat storheten i ostwienerkorv. Ni förstår säkert varför jag utelämnar det hela.

Det sämsta med söndagarna är att det är omöjligt att gå och lägga sig, men när man väl fått gjort det så slutar inte problem där ändå. Det räcker inte att bara lägga sig och spela död i en kvart för att jag ska somna. Det krävs musik på en stillsam volym samtidigt som det ska reflekteras om (oftast) världsliga ting. Man blir varken klokare eller piggare av det. Det hela slutar med att jag tröttnar på min egen tankebana efter någon timma och somnar in och vaknar sedermera som en tröttare version av Jens Lehmann. I morgonfrisyr! Det är en syn för gudarna det.

Imorgon fyller min fader år. Om exakt två veckor är det min tur. Känns som om jag bär ansvaret för att hitta på något roligt den lördagen så ni får fylla den obligatoriska frågelådan med tips. Om ni inte hittar den så skriver ni en oerhört arg kommentar tillhörandes en lika stillsam melodi som den man möts av när man häller upp sina morgonflingor. Ingen lätt uppgift, men det är inte heller så det fungerar på det här stället. Jag ställer krav på både min mjölk och min omgivning. Dessutom börjar jag tro att jag är dum i huvudet. Oslagbart.

Nu börjar det bli läge för fler folk att börja lyssna på Gogol Bordello för de är stundtals löjligt bra. Och när dom inte är det så är dom istället vansinnigt roliga. En god kombination får man också stöta på emellanåt. Låten American Wedding har minsann gått och blivit en favorit.

Jag skall nu bege mig till nedervåningen för att pumpa i mig lite nässpray och måste därför lämna den här texten här. Gamblar lite och ger fan i att korrekturläsa den. Får hoppas att jag inte sysslat med några freudianska felskrivningar som avslöjar några hemlighter om mina kökskonster. Det vore olyckligt.

Som ni har saknat stunden där ni kastar bort åtskilliga minuter av era liv med att läsa en blogg som ändå inte nämner något som är värt värt att nämna. Stunden är kommen. Mina fingrar går på grönbete längs tangentbordets alla områden i ren eufori och jag skiner ikapp med solen trots att persiennerna är mer än neddragna. Allt detta ackompenjerat till musik på en sådan nivå att allt annat framstår som totalt oväsentligt. Där sa det stopp. Idébrist.

De senaste veckorna har jag svävat i ovisshet. Rykteskarusellen angående Adebayor liknar mer en värsta sortens bergochdalbana och jag blir illamående varje gång. Idag sade han att han stannar i Arsenal för att timman senare låta mer osäker i nästa intervju. Jag har semester men mina nerver jobbar hårdare än någonsin. Magkänslan säger att han blir kvar och min magkänsla borde vara ett relativt säkert kort. Jag menar, det är inte många magar som kan urskilja en bra kebab från en mindre bra i den utsträcking som min fixar.

Nog talat om min mage. Dagens nästa ämne berör världsfreden, eller kanske snarare bristen på sådan. Vi lever i en värld där man dagligen bråkar om olja. Man kan för fan inte ens dricka olja så jag ser inte problemet. Då är det mer problematiskt med alla vändningar man tvingas göra i livet. Jag ska t.ex. vända tillbaks mitt dygn nu är det tänkt. Dessvärre är det helg och det är då man är vaken sent för att sedan vakna ännu senare. Det går inte hand i hand med min planerade cykeltur till jobbet halv sex på en måndagmorgon. Jag har bestämt mig för att göra mitt bästa, något jag är väldigt duktig på att göra. Något jag är mindre bra på är att hålla pedantisk ordning i krigszonen som jag brukar hänvisa till "mitt rum" när jag för konversationer med likasinnade. Jag fick dock en mycket abstrakt blixt i huvudet så sent som i onsdags och började genast städa detta rum. Jag plockade även fram den tystgående men ack så förrädiska dammsugaren och resultatet blev godkänt. Absolut inte mer, men det var inte heller det som eftersträvades. Likt vikingarnas årliga bad så kör jag med samma koncept när det gäller städning.

Tangentbordet har förlorat sin spänst och därmed har jag sagt mitt för idag. Väl mött ikväll när jag ger mig ut på korståg i Kungälvs stureplansliknande nattliv.

Midsommar. Man växlar mellan att supa och tävla i att dansa löjligast runt en stång. Inte konstigt att svenskar har dåligt rykte på sina håll. Vad som är allra bäst med midsommar är att man inte arbetar samtidigt som man sysslar med allt sådant ståhej. Man är ledig. Som den stolte heltidsarbetare jag är så har helgernas status redan nu nått en status som bara Adebayor varit uppe och nosat vid tidigare. Det lär bli ännu värre, och det ganska snabbt. Det handlar inte ett skvatt om att jag inte tycker det är kul att jobba för det gör jag, någorlunda iallafall. Det handlar snarare om att ledighet värderas högre än en hawaii med kebabsås. Att få sitta och skriva bullshit i en blogg utan att behöva tänka på eventuella hålltider är ungefär så underbart som det låter.

Mindre underbart är att Sverige åkte ur EM med en sådan fart att de antagligen inte hunnit bromsa in än. Här har svenskarna uppfostrats med slagorden "akta dig för ryssen" i evigheter men ändå händer det här. Jag är, precis som landslaget, mållös. Min kritik däremot är stenhård. lagerbäcks tekniska sinne är ungefär på samma nivå som mitt kunnande i köket. Högst bristfällig med andra ord.

Jag är ensam hemma. Valfri person får knacka på så länge de har en pizza i vardera näve. Annars trivs jag rätt bra med att sitta här och lyssna på underbar musik på en volym som inte vore möjlig ifall den legendariska familjen vore närvarande. Musik blir bättre ju högre man spelar. Åtminstone den musik jag lyssnar på. Den musik andra lyssnar på borde spelas på samma låga nivå som Sverige spelade på mot Ryssland. Jävla Elmander.

Hur vädret är i Borås idag har jag inte en aning om. Det skiter jag dessutom fullständigt i. Kanske något som fler borde göra?

Blickar ut över mitt skrivbord och finner ett par skidglasögon. Det säger en del om den ordning som råder i mitt rum. Tre dagar på raken har jag ställt klockan lite extra tidigt för att gå upp och städa rummet, lika många gånger har jag somnat om. Imorgon är det äntligen dags. Fast innerst inne vet jag nog hur det kommer att gå. Det kommer gå åt helvete. Det kommer det kanske att göra för Sverige imorgon också. Jag tror dock att det är större chans för en svensk succé än ett städat rum. Det  säger nog mer om min självdisiplin än någonting annat. Nåja, man kan inte vara bra på allt. Inte ens jag fixar det.

 Imorgon är det lördag. Tänk på det.

Här sitter jag på en onsdagskväll och lyssnar på Coldplay. En sådan inledningsmening hade jag hoppats att jag aldrig skulle behöva använda mig av. Jag hade hoppats mer på en mening som tvingade fram en sprudlande melodi i huvudet på läsaren. Lite som tysk schlager. Det spelas alldeles för lite tysk schlager i det här landet. Visste ni t.ex. att Tyskland är det land som deltagit flest gånger, de har bara missat skiten en gång. Lika många gånger som de har vunnit för övrigt. Fast om man ställer upp med en låt med titeln Ein bisschen frieden så är väl aldrig segern riktigt hotad förstås. Nu har jag föreläst tillräckligt om ämnet, vill ni veta mer får ni skicka långa brev till Tyska ambassaden. De har en hel avdelning som behandlar schlagern.

Hoppas jag lyckades lura bort er från det jag skrev i början nu. Borde ha funkat. På tal om just funka, eller ska jag säga fungera, så ska jag börja cykla regelbundet på icke fungerande cykel med start nästa vecka. Det blir spännande. Då lär jag säga tyska glosor som ej borde finnas med i schlagerlåtar.

Ni märkte säkert att min dikt gjorde susen. "För det krävs Zlatan och lite tur". Försök att beskriva de två målen som Sverige gjorde på ett bättre sätt. Dessutom innan matchen. Att sedan det kommer in kommentarer som ifrågasätter mina fakta om huruvida greker har sett snö eller inte är är förstås väldigt olyckligt. Yttrandefrihet gäller förstås även i min kommentarspalt så jag låter felaktigheterna stå kvar. När vi ändå är inne och surrar på ämnet så måste jag beklaga mig över hur mina internationella läsare har börjat svika. längesedan som min albanske vän lämnade en kommentar, och inte är den rödhåriga engelsmannen mycket bättre. Tråkigt.

Läste för övrigt idag om en hänsynslös attack på en bloggare idag i Aftonbladet. Det skulle tydligen ha kastats flaskor mot stackarn. Jag tycker dock inte att det verkar så farligt. Ser ni mig på krogen får ni gärna kasta flaskor åt mitt håll. Säg bara till i förväg så att jag kan fånga dem.

Jag är nyklippt. Topparna är väck, med dem följde resten av hårsvallet. Nästan. Det här är en sorgens dag för alla de tusen tofsar som skräpar ner mitt rum men jag undrar nog fan inte om det är en glädjens dag för alla andra. Reaktionerna gjorde det värt ångesten om inte annat. Nu kommer jag äntligen få reda på vad det var som satt i håret. Hoppas det var min morgontrötthet som fick stryka med.

Idag är jag tröttare än hela Danmarks poliskår. Studentfest igår som resulterade i sen hemgång och stor avundsjuka. Men framförallt var det riktigt kul. Nu är det en vecka kvar tills det är min tur och då ska det firas värre än på sjuttonde maj. Den norska flaggan skall dock gömmas undan. Möjligtvis kommer det flaggas med en Albansk flagga.

Dagens inlägg är lite som ett sådant där dagboksliknande blogginlägg som jag egentligen föraktar. Jag vill nog ha mitt hår tillbaks iallafall för det här fungerar ju inte alls. Om jag nu blivit sämre på en massa saker tack vare det här så borde jag väl även ha blivit bättre på någonting annat? Jag tror att jag numer är en riktig stjärna när det kommer till sång och dans. Ska jag vara helt uppriktig så har jag nog inte varit det innan.

Nu är det tänkt att jag ska sova, får se hur det blir med den saken.

Jag har suttit och pluggat religion i två timmar nu innan det var dags för det här. Se det som en varning. Mina tankar om det mest oväsentliga du kan tänka dig galopperar genom rummet medan jag sitter och blickar ut över ett skrivbord som lika gärna hade kunnat vara ett förvaringsutrymme för glas. I samma stund fylls jag av en trötthet som kan liknas vid en hatt. En hög hatt. Denna hatt lyfter jag på och lägger åt sidan för att kunna fortsätta mitt spatserande utöver tangentbordet. Fast kanske är det snarare ett fumlande i mörker som det kan liknas vid denna kväll?

Gårdagens inlägg behandlade ämnet sparris. Det känns sunt. Att det sedan dök upp på vårat middagsbord idag ser jag som ett tecken på att Gud finns. Att jag ljög nu och att det i själva verket inte fanns någon sparris vid vårat middagsbord idag borde då vara det slutgiltiga beviset på att Gud inte finns? Jag skulle nog ha skrivit blogginlägget innan jag pluggade religion märkte jag nu. Jävla sparris.

Även om jag egentligen är en förespråkare för inlägg långa som lastbilar så finns inte orken riktigt där idag. Att jag dessutom känner en enorm tidspress eftersom att jag håller folk uppe gör inte det hela bättre. Det här är helt enkelt bortförklaringar som ska få er att acceptera att jag inte skriver speciellt mycket idag. Godnatt.

Idag händer något historiskt på den här bloggen. Vi lämnar mitt underbara liv för en stund och koncentrerar oss på något som inte nödvändigtvis är viktigare men åtminstone väldigt annnorlunda. I helgen avgjordes ESC som jag tidigare har skrivit om. Jag möttes då av klagomål där det påstås att det var Georgien som ställde upp med en blind sångerska och inte Albanien som jag påstod. Det här är ju helt absurdt. Hur kan det bli så fel? Det här kommer få stora konsekvenser för ESC och hela cirkusens framtid. Självklart var det inte jag som hade fel, bara tanken får mig att vilja kräkas, utan länderna blandades helt enkelt ihop. Det var Albanien som den blinde näktergalen representerade och som ni kunde läsa i kommentarerna så är hon dessutom syster till Memelli. Världen är liten. Memellis familj är stor.

Då har vi fått det uträtt. Vi förflyttar oss snabbt över till ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen hundmat. Eller var det skolmat? Äsch, jag tror jag förväxlade de båda så vi lämnar ämnet snabbt och svingar oss vidare i bloggens välmående lianer.

Idag kom min specialbeställda slips. Balen är räddad. Nackdelen är att slipsen är fasligt lång, så jag funderar på om jag måste trycka i mig tillväxthormoner i en vecka eller om det fungerar lika bra med sparris? Eller ännu bättre, tillväxthormoner med smak av sparris? Synd att jag inte gillar sparris bara.

Steget från sparris till Håkan Mild är dessvärre för långt för att jag ska spinna vidare på just honom. Därför väljer jag istället att skriva om den enorma saknad som jag känner inom mig. Vår vän Migen har nämligen lovat mig en översättning på Albaniens (inte Georgiens) schlagerbidrag men det verkar som om han finslipar formen med lite avslutsövningar istället. Något jag förstås har förståelse för men jag hoppas ändå att texten trillar in snart innan hjärtat brister.

Min fantasi brister om inte annat så jag lämnar det här inlägget innan jag hamnar i offsideposition.

Rubriken är jag nöjd med. Hiskeligt nöjd. Låter säkert lika fräckt på albanska. Jag har haft en liten paus från skrivandet, vilket antagligen har renderat i sömnproblem hos min lojala läsarskara. Jag har dock sovit relativt bra under helgen som gått och det hade jag tänkt fortsätta att göra. Snodde brorsans kudde och han har inte listat ut att jag har den än så det känns bra. Nu får jag akta mig så att inte intressepilarna pajar alla min egenvävda dukar som jag har prytt mitt rum med.

I fredags var det klassfest. Trots att jag står i en klass för sig så fick jag ändå vara med. Inte bara det, jag höll i skiten dessutom. Då gäller det att inte spela allan tänkte jag. Sagt och gjort, jag pendlade mellan en arg diktator, vars mustasch mätte flera centimeter i diameter,  till en lammunge med med en väldigt (g)ullig framtoning. Klassfesten hade höjdpunkter likt en sportsändning och det är dessa man vill minnas. Den där meningen gav min blogg en touch av bregott. Vackert. Vad jobbigt det måste vara att läsa det här när jag reflekterar över mina egna meningar i meningen efter. Kanske borde börja med att ha en del där jag reflekterar över mitt eget inlägg? Nej, jag kör på min nuvarande shake n' bake-stil.

Albanien vann inte melodifestivalen i år heller. Detta ser jag som ett hatbrott mot blinda. Att ett par döva kan rösta ut en blind sångerskas låt gör mig alldeles stum av ilska.

Ähh, jag slutar när jag är på topp.

Här har ni det som ni så länge har väntat på. Texten till Albaniens nationalsång.

Hymn till Flaggan (på svenska)
            Förenade runt flaggan,
            Med en önskan och ett mål,    
            Låt oss ge vårt ord    
            På att slåss för friheten    

            Bara han som är född förrädare    
            Flyr från kampen.    
            Den som är en man fruktar inte,    
            Utan faller - en martyr för syftet.    

            Med vapen i hand ska vi bestå,    
            För att vakta hela vårt hemland.    
            Våra rättigheter ska vi ej ge upp,
            Fiender har ingen plats här.

            För Herren själv har sagt,    
            Att nationer försvinner från jorden,    
            Men Albanien ska leva vidare,    
            Därför att för henne, för henne är det som vi slåss.

Nationella prov i Matte C. Räcker att säga den meningen så springer halva Albanien och gömmer sig. Men inte jag. Jag tar det med ro. Sedan reser jag mig upp och tänker inte mer på det. Fram tills idag vill säga. Idag var nämligen den ärorika dagen då man fick tillbaks provhelsicket. Skakandes öppnar jag den stora samling papper som tilldelats mig. Med G-gränsen på 12 poäng i tanken så kollar jag nervöst på första sidan. 13 poäng. 13 jävla poäng. Leendet spred sig som en löpeld över ansiktet. Dessvärre tog det närmast eld på riktigt när jag upptäckte att Fred slog mig. Om mitt leende var stort så var hans leende i stil med Zlatans eller annan random snubbe med ett leende bredare än Autobahn. Självklart försvann mitt leende lika snabbt som denna idylliska tyska motorled.

Då var jag klar med ännu en mattekurs. Var det här den sista tro? Inte mig emot. Något som inte förknippas med  just sista är Donkens nya burgare, Big Tasty Bacon. Den är god.

Imorgon är det tydligen någon slags fotbollsfinal men jag kunde inte bry mig mindre. Kanske ser den i brist på annat men det kan lika gärna kvitta. Hörde ett rykte om att båda lagen är vidrigare än morötter. Nåja, den där Scholes verkar ganska sympatisk om inte annat. Synd att hans lag leds av djävulen själv. Dessutom lockar klubben till sig samhällets avskum.

Idag har jag konstant lyssnat på Led Zeppelin sedan hemkomsten. Med andra ord har dagen varit bra. Lägg till en bit smörgåstårta så framstår dagen som än bättre.

Om det är någon som råkar kunna Albaniens nationalsång så vill jag gärna komma i kontakt med denna person. Min ledstjärna här i livet, Migen Memelli, är nämligen från just Albanien. Eventuella hyllningssånger om den nye Messias får det förstås också gärna strömma in. På wikipedia kan man läsa följande, "Migen är nu även en favorit bland GAIS fansen och kallas Super-Migen."

Wow. Här sitter man och har tråkigare än hela Norrlands ursprungsbefolkning och undrar varför man inte bara går och lägger sig. Då skickas det en oskyldig länk via MSN. Min gode vän Ellinor (så nu nämndes du, nöjd?) gav mig länken till min tre år gamla, men ack så kortlivade, blogg. Att läsa om hur man tänkte då kan vara det roligaste som finns. Självklart kommer jag hålla adressen för mig själv, ni får nöja er med den här bloggen.

Jag skämtade inte.

Härligt nog så har jag haft turen att tilldelas en mängd kommentarer på mitt senaste inlägg. Kan inte bestämma mig för om jag ska räkna kommenterar som jag skrivit till mig som dubbla eller ej. Stolt är jag i varje fall. Sedan är det förstås tråkigt att Karls blogg får motta kritik men nog är det väl så att jag flåsar honom i nacken. Just flåset har varit bådas svagheter en gång i tiden vet jag.

För lite musiktips på den här bloggen tycker jag. Detta ska genast återgäldas och det ordentligt dessutom. Jag sysslar inte med några jävla låttips utan jag kör på ett helt album direkt. Engelska gruppen The Answers debutalbum Rise släpptes förra året och är ungefär hur bra som helst. Lite för lika Led Zeppelin stundtals men det får gå. Ge det en chans för sjutton!

Popcorn är sämst.

Kom inte på något käckt att ha som rubrik men jag tycker jag löste det bra ändå. Däremot hade jag kommit på massa roliga saker att skriva om men just när jag ska sätta det på pränt så kom modern min in i rummet och störde. Så det får la bli ett inlägg på tomgång istället. Betyder det att jag bara har en minut på mig att skriva?

Förstod ni det sista så sitter ni säkert och småfnissar för er själva, om ni inte förstod så lämna det där.

Den här helgen har haft sina höjdpunkter. När man sitter en fredagkväll och beställer in husets vin så känner man sig lite sofistikerad eller något. Kul, gott och trevligt var det om inte annat. Att jag samma fredagkväll valde att gå hemifrån utan jacka tillhörde väl kanske inte höjdpunkterna. Jag har en sjuk övertro när det gäller vädret och jag straffas varje gång.

Dagen efter var jag pigg (på riktigt) så det firades med ett inköp av kostym. Mer om det får ni inte veta för nu kom modern min än en gång in och störde. Hon räckte mig en skål med popcorn och verkade inte nöjd med att jag inte gillar det. "Du kan la äta lite ändå" fick jag höra samtidigt som hon stängde dörren hastigare än normalt. Då får det väl bli till att tvinga i sig lite av det där överskattade tilltugget som mest påminner om frigolit.

För övrigt står det nu klart att Milan missar Champions League nästa år, nyheter godare än alla världens fredsförklaringar. Det firar jag med toner från Michael Schenkers gitarr. Kanske något som fler bör göra?

Idag är det fredag. Tänk att en veckodag kan vara förknippad med så mycket glädje. Man lägger ifrån sig tyngderna man bär på sina axlar hela veckan (som man dessutom inte blir starkare av, skumt) och ersätter dessa med ett glädjeskutt till höjden av tre juicepaket. Staplade på höjden. Utöver dessa glädjeskutt så blir det nog till att glida runt i Kungälvs glamourösa nattliv ikväll. Borta bra men hemma bäst. Och om inte bäst så i alla fall bekvämast. Komfortabla fyllor, det låter det.

Jag förundras gång på gång över hur otroligt skitful den här bloggen nog är. Men går jag in på fliken "Design" så slutar det med att jag yr ramlar av stolen. Och det förbättrar knappast det hela. Se det här som ett panikartat rop på hjälp!

För övrigt har jag börjat lyssna tvivelaktigt mycket på Mörbyligan. Jag menar, hur många kan man börja snacka Mörbyligan med egentligen? Jag är chanslös från start. Självklart är det inte mig det är fel på utan det är alla andra som inte vet bättre. När radion tvångsmatar oss med musik som ingen egentligen tycker om så låter jag mig inte luras. Tråkigt nog tror jag att Mörbyligan vann en rockbjörn för längesen men det var annorlunda då.

Ett blogginlägg om komfortabla fyllor och "det var bättre förr-resonemang", plötsligt känner jag mig väldigt gammal.

Wow! Man kommer hem från en skoldag och smäller upp nöjessidorna av gammal vana fast man vet att det inte kommer stå något intressant. Men plötsligt händer det! Thåström ska lira till sommaren. Nyheten är ungefär lika god som en bättre lagad kebab. Jag gick igenom alla steg på min glädjeskala i raketfart och när jag hjulat ner till Borås en sista gång så kom verkligheten ikapp. Jag är tvungen att se Kent för att få se Thåström. Nåja, även om jag kommer ångra att jag skriver det här litegrann så tror jag nog ändå att jag skulle uppskatta en Kent-konsert. Skrev jag det där? Tydligen.

Dessutom blir det nog festivalliv till sommaren. Peace and Love hade också den goda smaken att boka Thåström och om det var intressant innan så är det obligatorisk närvaro nu. Det behövs en festival för att det ska vara sommar på riktigt så det känns skönt att man nu har någonting mer eller mindre spikat.

Jag är glad nu. Begrip!

Jag har märkt att takten jag spottar ur mig inlägg här minskar för varje gång. Det känns lite tråkigt för mig och hur tråkigt det måste kännas för er vågar jag inte ens tänka på. Bättring utlovas ej men det eftersträvas om inte annat. Jag tycker att det är rätt skoj att skriva av mig men jag märkte snabbt att det förvandlades till snabbt slentrianbloggande och det är fan inte kul att läsa. Men jag har fullt upp med att snacka bullshit, att skriva det också känns lite väl häftigt. Tror knappt Adebayor skulle klara av det.

Kan inte bara skolan ge fan i mig innan jag gör tvärtom. det är verkligen för mycket uppgifter nu. Om man ska se det på ett lite ljusare vis så kan man kallt konstatera att kaffekokaren framstår alltmer som familjens bästa inköp, någonsin.