Den alternativa synen på en frukt

Jag känner för att panga på en rödbeta idag. Eller hur är det man säger? Nåväl, danmarksresan hade toppar högre än hela Danmark, vilket i och för sig (ska det särskrivas eller ej?) inte säger så mycket. Jag menar, vi var inte där för att upptäcka glaciärer eller för att dansa till after ski-musik. Vi var där för att få bli ett med den danska societeten. Det lyckades vi med. Efter att vi haft korsförhör med en del förbipasserande danskar på gatan så lyckades vi hitta vårat hotell. Vi gled igenom parkeringen och fann vår väg till lobbyn. Den var av högre klass än Janssons mjukisbyxor, tror inte ens att mina jävligt dyra strumpor kan gå vinnande i det racet. Vi övervägde att acceptera att vi antagligen gått fel, det här kändes inte rätt. Likförbannat så fångades receptionskvinnans uppmärksamhet, antagligen på grund av den otroliga charm som präglade sällskapet, och vi fick efter en del förhandlande kortet till våran dörr.

*Konstpaus*

Vår rum låg inte på bottenvåningen, jag tror inte att man får ha rum på hotellets bottenvarning, det vore alldeles för enkelt. Vi var tvungna att använda hissen. Ett uppdrag för Gunde. Första hissen som vi steg in i steg vi också ur. Den var för bra för oss. Efter att ha stått och kliat skägg en bra stund så lyckades vi ta oss upp till vår våning och därefter kunde vi göra oss hemmastadda på rummet.

Efter att sängarna noga granskats så begav vi oss ner för att påbörja resan till Store Vega. Jag var orolig och ville ha reda på taxinumret. Som tur var så frågade vi inte efter det i receptionen. Tänk dig ett femstjärnigt hotell med femstjärniga gäster, då har man inte mage till att fråga om numret till taxi. Vi steg ur hotellet och då rullade taxibilarna fram (åtminstone kändes det så) och vi steg in. "Store Vega" sa jag på grötig danska. Dit for vi.

Med tanke på sällskapet jag färdades med, Fred, Nicke och Jansson, så förstår ni vid det här laget att det är dags för resans första kebab. Den förtärdes på ett mysigt ställe och medan vi tryckte i oss varsin fet kebab, var och en ackompanjerad med mayo och pommes, så lyckades vi nog skrika Tuborg ett par hundra gånger. Dansken kollade på oss, vi åt hans kebab. Alla var nöjda.

Resans första öl då? En Tuborg. Den rann inte ner på den albanska baren i kringområdet, vi hittade istället ett mysigt ställe med en tillhörande labyrint. Långt in som fan i grottan så bänkade vi oss ensamma och hade det trevligt. Alla som kom runt hörnet till oss vände lika snabbt för att någon av oss alltid lyckades tajma ett perfekt "Tuborg!" när så skedde. Jag lyckades bluffa i dom andra (med Freds hjälp) att vi hade blivit utskickade men istället flög nästa runda med öl in på bordet. Hvergang!

När ölen hade utvärderats så begav vi oss till konsertområdet och pissade in toaletterna ganska grovt. Jansson var utan biljett och fick snällt följa spänningen i nattklubben bredvid. Passande nog var det något event där så han hivade i sig gratis öl. Tur som en tokig. Men så var han ju på en danmarkstur med några tokiga också. Förbandet hann börja och det var över förväntan. En gitarrist och en sångare med en akustisk gitarr fick räcka, de lyckades övertyga mig ändå.

Men vi var ju alla där för Gogol Bordello. Därför var det med ljus röst och ett glädjeskutt som de välkomnades in på scenen av oss och två timmar senare så förstår jag äntligen vad man menar med publikhav. Min tröja var blöt nog att dränka ökenråttor. Röjet var totalt och man kunde inte röra sig en centimeter om inte personerna bredvid gjorde likadant. Efteråt fick jag och Fred skaka hand med Eugene så vi förvandlades till idolstinna småbarn. Anledning nog för att bege sig.

Tillbaks till labyrintstället och våra blöta tröjor fick oss att beställa in ett otroligt antal med paraplydrinkar. Goda sådana. Vi var fyra deltagare som tävlade i att vara givmildast och det är tur att man har två händer vid sådana här tillställningar. Den kvinnliga bartendern dubbades till snyggast i Danmark innan vi lämnade över till morgonenljuset.

Nästa dag så vaknade man upp i en säng som var bäst i världen. Jag hade kunnat sova på nacken hela natten och ändå vaknat med bilden av helkroppsmassage framför mig. Magiskt. Efter att ha berömt sängarna en tid så begav vi oss för att fylla magarna med proviant. Det blev efter en tids diskussion hotellets restaurang som utnyttjades. Varsin grov burgare sköljdes ner med kaffe. Notan stannade på 1400 spänn, precis lagom för en frukost på femstjärnigt hotell. Tillbaks till rummet för att planera dagen. Det slutade med att vi kollade på en repris av Bayern Munchen - Steua Bucharest. Det var bättre än vad det låter som. Vi beslutade oss för att bege oss till en affär för att hitta dryck. Valet föll på Seven-eleven. 12 tuborg och 1 flask Fish senare så var vi tillbaks på rummet och började ladda. Vi gjorde en rolig förfestlek och började finna rätt läge. Det kändes rätt att gå till hotellbaren och ta över stället.

Hotellbaren hade drinkar som var lyxiga som satan. Vi avhandlade några Hunk Martinis och hade ett förgyllande snack som jag uppskattade väldigt. Vi passade på att fråga om ett lämpligt partyställe. Valet föll på Luux. Taxichaffisen förklarade att vi kommer inte in dit med våran klädsel men vi var fulla av självförtroende. Ännu bättre blev det efter ett besök hos donken. Vi gled fram till stället och seglade in på plats. Ta dig där bak din danske taxichaffis!

Du hamnar på ett fint ställe i Danmark, det finns bara en sak att göra. Jag ranglar fram till baren och drar in ett helrör Bacardi Apple. 1400 spänn flyger ifrån mitt konto medan jag blandar en för stadig drink. Sedan var det dags att inta dansgolvet. Jag gjorde en jävligt avancerad snurrfint och landade två meter längre bort, men det brydde jag mig inte om.

Här börjar det bli luddigt.

Vi går ut och jag frågar om folk vet vad Bulgariens högsta berg heter. Varför? Ingen aning. Tröttsamt? Bara för alla andra. Jag lyckas komma bort från gänget och hanmnar på en trång bar någonstans i Köpenhamn. Möter en trevlig herre som bjuder på en bira. Han känner i sin tur en trevlig kille som bjuder på nästa bira. Han föreslår sedan att vi drar hem till honom och lyssnar på elektroreggae. Lysande! 20 minuters taxifärd senare så sitter vi hemma hos honom och lyssnar på musik och pratar om någonting. Kompisarna ringer och undrar var jag är och förundras nog över mitt svar.

Även en efterfest har ett slut. Fem på morgonen skickar han ut mig på den danska gatan. Jag ringer taxi men fattar ingenting. Går 100 meter, ringer taxin igen. Fattar fortfarande ingenting. Bestämmer mig för att börja gå hem. Varenda bil som passerar ställer jag mig framför men alla undviker mig. Slutligen dyker det upp en taxi som plockar upp mig och han lär inte ha trott på att jag bodde där jag bodde. Men han körde mig till Hotell Mariott och jag betalade fint och ranglade in. Lyckas prata till mig en nyckel till rummet trots att det inte var meningen och tar mig sedan in till rummet och väcker alla för att sedan slockna. Det är tufft att ligga på topp.

Nästa morgon vaknar jag men känner mig ändå inte vaken. Inte ens en dusch kan ändra på det. Vi checkar ut och har sex timmar att döda innan bussen går. Vi spenderar en del av dessa på Jensens Böfhus. En stadig köttbit senare så beger vi oss till ett café. Nicke och Jansson hystar in toast men det kändes inte helt rätt. Det blev en iskaffe istället. Tiden går sakta så vi beger oss till en pizzabuffé för att göra något åt det. Åt, det gjorde vi. Jobbig känsla efteråt men lyckligtvis så närmade sig bussens avgång och vi klev in näst först och paxade bakre delen. Ipoden guidade mig hem och jag kramade min kudde.

Så går det till i Danmark.

Jag tror (och någonstans så hoppas jag) att det här kommer som en chock. Det här är ett avsked. Det här blir det sista jag skriver innan jag lämnar den här bloggen. Var sak har sin tid, jag har min. Det har varit som en bussresa på slingriga vägar, men chauffören har alltid varit lika glad. Likt en bussresa så finns det alltid en slutstation. Det är den vi har nått. Och det är inte Kärna Korsväg.

Nej, det blev inget bra. Vad jag försöker säga är.. jag ska till Köpenhamn imorgon. Därför kommer jag inte skriva på några dagar. Med andra ord är allting som vanligt. Mitt lustiga försök att få det till något annat blev tämligen misslyckat. Uselt. Det skiter jag i. Om jag tar bort det så måste jag skriva en ny inledning och dessutom framstår det här stycket som överflödigt, vilket det förvisso är, men ändå.

Vad jag ska göra i Köpenhamn? Jag ska hålla en föreläsning om det danska språkets utveckling och även dess framtida avveckling. Jag ska även be varenda dansk att "håll så din keft" på ett mindre vänligt sätt. Jag ska inte vara iklädd basker. Däremot ska jag prata vegetarianism med vardera pölseman. Jag ska skalla hela stan tillbaka till medeltiden samtidigt som jag gör någonting annat. Jag ska förklara för varenda fotbollsintresserad att Bendtner är en bättre version av Zlatan.

Transport: Säfflebussen
Boende: Femstjärnigt hotell

Snubben som fick ihop den ekvation var inte dansk. Han skrev inte heller låten Kriget med dig själv. Jag pratar om Fred. Jag tycker för övrigt att kombinationen är genial. Som en på jobbet kunde konstatera så tar fotbollstjärnor, och även Iron Maiden, bussen när de är ute och far. När det kommer till boende så finns det ju egentligen bara ett alternativ. Jag räknar med en viss standard när jag är ute på ärenden. Om man arbetar så hårt som jag gör med att göra världen till en bättre plats så är det minsta man kan begära ett bättre hotellrum. Med en stor minibar (hoho).

Jag åker inte enbart dit för att befria danskarna från deras monotona vardag. Jag gör det också för att bevittna något som kan kallas årets spelning. Jag ska närvara när Gogol Bordello spelar på Store Vega. Jag har inte slutat studsa sen sist jag såg dem. Det kommer bli helt fantastiskt. När jag säger zigenarpunk så håller folk hårt i plånboken. När folk säger zigenarpunk till mig så slänger jag fram plånboken och lämnar landet, dessutom med glädje. Det tycker jag är fint.

Nog om Danmarksresan och dess kringaktiviteter. Jag tänkte leverera två citat som förtjänar att nå ut till allmänheten.

Min bror testar formell klädsel och ser sig själv i spegeln med skeptisk min och utbrister: Jag ser hemsk ut i den här!
Mor svarar: Det spelar ingen roll vad du tar på dig...

Moderlig kärlek eller syftningsfel? Mor har fortfarande inte lyckats slingra sig ur det hela.

Citat två hördes när jag åt en njutsam kebabtallrik på sketna duken tidigare idag.

Svenske byggarbetaren till sin polske gästarbetare (på knagglig engelska): Do you have kebabpizza in Polen?

Lysande.

Med jämna mellanrum dyker John Blund upp här på bloggen. Oftare än tomten, mer sällan än Sandklef. Idag dyker han upp igen. Likt stans knarkare så visade han upp stora problem när det kommer till handhavande av pulver ikväll. Det vita pulvret, med en doft av kebab, som på ett snällt sätt framkallar sömn måste ha spridits med den stillsamma vinden som vaktar min dörr. Istället fylldes mina djupa ögon med något som ger dig känslan av att du har en flisig bräda två centimeter in i ögat. Jag skulle behöva en såg för att se något, men en sådan har jag inte sett. Klurigt.

Det går rykten om att personer i min läsarkrets intresserar sig för mina eventuella skivbeställningar. Jag kan härmed ge vissa ledtrådar om att det mycket väl kan vara dags igen. Jag tänker dock ha is i magen och vänta med att beställa hela Lasse Stefanz diskografi, jag har ju förstås alldeles för många skivor med Vikingarna kvar att investera i. Även när man behandlar skit så måste man vara metodisk...

....Inte lätt för mig att utveckla mina resonemang när jag störs av fullvuxna småbrorsor som förhandlar till sig hörlurar. Jag kände att jag hade något på gång, men nej.

Jag har lagt märke till att det hemska symptomet tunghäfta verkar ha drabbat folket som vanligtvis brukar berika den här horribla sajten med kommentarer. Ingenting som jag sörjer över huvudtaget. Det är sant, jag är aldrig ironisk.

Nej, men har man sett, nu ser jag sågen. Godnatt.

En underbar helg är slut. Två lysande konsertkvällar har passerat och det är inte förrän nu, när helgens sista andetag tar vid i mitt rum som hela dagen har värmts av fotbollens glädje på teven som jag har ägnat mig åt reflektion. Bandet som skådades var Motvind. Ett band som spelar musik som är som en klockren glidtackling som sopar bort boll och ben och tar fram hjärta och passion. Det är magiskt. Det är texter som inte ska vara aktuella idag men likförbannat är det. Det sjungs om politikers oförmåga och den enorma pengaglöd som likt koldioxiden är ett ständigt hot mot mänskligheten. Killen som stod bredvid mig båda kvällarna tillhörde ett människosläkte som jag trodde hade dött ut. Han var i samma ålder som mig men hämtad från arbetarklassens sjuttiotals-Göteborg. Hans göteborgska var minst sagt tydlig och ingen kunde säga "knegarrock" på ett självklarare sätt. Att han sedan slängde in ett kilo kramsnus i käften med jämna mellanrum behöver inte ens tilläggas. Det var en häftig syn som jag inte lyckas beskriva märker jag här och nu. Det låter nästan mer som en tam kärleksförklaring men det är ju inte riktigt meningen.

Det första sångaren säger när han stiger fram till scenens centrum är "att er känner man igen från igår" och pekar skrattande på mig och min far. Och visst röjde jag mer än vad jag normalt gör, och visst bidrog säkert snacket efteråt med honom till att igenkännandet inte var så oväntat, men jäklar vad häftigt det kändes. Här står en herre som kan konsten att uttrycka sig så in i helvete rakt, stenhårt och rätt. Bredvid honom står en basist som är större än random medelhavsö och hans rakade hjässa präglas av ett enormt ärr. Men bas kan han fanimig spela.

Som i en dimma såg jag mitt liv försvinna
Som i en dimma såg jag min framtid brinna

Alla har vi olika motiv här i livet. Jag tänkte inte berätta om mitt här.

Att gå från en torka full av sand till en ocean full av liv är inget ovanligt på den här bloggen. Det händer dessvärre inte lika ofta i det verkliga livet. Där har man munnen full av sand och händerna fulla av spadar. Hinken, den har man på huvudet. Det krävs faktiskt inte mer än en sandlåda för att man ska kunna belysa livet ur en mängd olika perspektiv. En mängd livsöden har skakats fram bland alla sandkakor. Dessa sandkakor som under sin uppbyggnadsperiod präglas av drömmar, av hopp. Kakan ska förvandlas till ett slott. Inte ett sådant tråkigt slott som dem som finns idag. Det ska vara ett sådant slott som bara finns på film. Det ska ha en flagga högst upp som alltid ska hållas utsträckt av stoltheten som likt vinden blåser evigt liv i ditt slott. När man har spaden i handen har man livets kraft innanför bröstet. Dessvärre förfaller våra slott, vårat hopp, våra drömmar. Det kommer alltid ett regn.

Vanligtvis brukar det räcka att kolla runt i mitt rum för att snappa upp ett ord som föder en tanke, en tanke som i sin tur drar igång en spak upp i hjärnan som aktiverar fingrarna. Idag gick inte det. Jag fick bege mig till fönstret. Jag fick se ut över sandlådan utanför. Ur denna blick föddes ovanstående teori om drömmars förfall. Ändå var allt jag såg en blå älg. En sådan gungälg som inte ens den fullaste jägaren i världen hade spridit sitt krut emot.

Det här bli förövrigt andra torsdagen på raken som inte min "veckotävling" kommer upp. Två tummar upp åt mig, rätt upp i ögonen, som straff. Slarvigt är det men jag får väl tapetsera om tävlingsformuläret och utropa det som en månadstävling eller något annat fiffigt. Antagligen blir det nog min lust som styr när dessa tävlingar dyker upp, deadlines har aldrig varit någon styrka hos mig. Eftersom det inte längre finns någon officiell dag för att lansera tävlingar så tvingas ni stackare kolla in här varje dag för att nyfiket kika efter uppdateringar i tävlingssammanhang. Stackars jävlar.

Dvala. Ett ord som inte får min hjärna att trigga igång för fem öre. Jag ser bilden framför mig av hur jag råkar ut för det klassiska mardrömsscenariot att jag råkar tänka så hårt att hjärnan trycks ut genom öronen och lägger sig i handen på mig. Den har en sådan passform som gör att man tvunget måste börja bolla med den. Från vänster hand, till höger hand. Så fortsätter det i en lång stund. Sedan får jag ett totalt break och kastar den rakt genom fönstret och den glider genom luften med sina vingar av kunskap för att sedan landa hårt som sten i huvudet på första bästa konstapel. Jag förs iväg till en cell som är full av madrass och förstår att det antagligen var där jag skulle hamna senare iallafall. Med eller utan hjärna.

Det mellanrum som ni ser på eran skärm är den tid som det tog för mig att hämta ett par öronproppar. Skrämd av scenariot jag målade upp så har jag nu två gula ting gjorda av mjukt material skönt åtsittande i vardera öra. Jag är förberedd. Ni kanske undrar vad jag sysslat med sedan senast? Antagligen inte, men ändå. Jag har varit instruktör i en mängd olika kurser. Jag kan bland annat delge enorm expertis inom ämnet origami. Att få en livlös servett att byta skepnad och senare inta en tysk formation är sådant som förgyller min dag på flera vis.

Mitt bankomatkort är förstört. En spricka lång som en period i hockey sträcker sig längs kortet och bildar ett problem som kortläsarna vägrar lösa. Det resulterar i sin tur till minskad försäljning på alla mathak i trakterna runt Borås. Jag har inte några siffror i huvudet, fast det spelar ju förstås ingen roll så länge öronpropparna sitter i.

Om jag skulle vara hemsk nog att skriva ner dagens outfit i bloggen? Det vore ju intressant. Jag har nämligen en tröja som är mäktigare än hela den turkiska armén. Den är stoltare än en nybliven far till ett nyblivet barn. Stygnen är sydda med sådan precision att man häpnar. Namnet på ryggen är det finaste som finns. Klubbmärket är vackrare än solen. Jag har på mig min Arsenaltröja. På ryggen står det Adebayor. Det blir inte större om jag så använder samtliga mina tår.

Tillbaks till dvalan.

Ni får helt enkelt vänta ett tag till. Jag läste att några forskare kommit fram till att man är som mest kreativ på dygnet efter klockan tio på kvällen så det är då jag presenterar vinnaren. Sitter just nu och filar på motiveringen. Stort tack till alla som deltog.

Det finns en sak som frambringat mer klagomål än mitt hår. Det är den här bloggens utseende. Jag förstår förstås kritken, inte ens dess moder kan se denna gräsliga varelse i ögonen utan att vilja hysta färg på densamme. Jag tog därför mod till mig idag och gick in på någon sida där man kunde läsa hur en blogg skulle designas. Tyvärr använde inte tipsaren något sprudlande sätt att framföra sina små tips på så jag började istället studsa runt på youtube, som senare blev Ginza, för att sedan glömma bort allt som har med design att göra. Så här står jag nu, med samma fula design och 600 spänn mindre på kontot. I beställningen ingick en skiva med Håkan Hellström. Om någon hade sagt det till mig för tre år sedan hade jag skallat den personen till månen. Om denne någon istället hade sagt det för ett år sedan hade jag gjort samma sak. Men inte nu. Nu spetsar jag öronen för att ge grabben en rejäl chans. Så principfast är jag. Lyckligtvis vägde jag upp det hela genom att beställa sex Imperietplattor men det känns ändå pinsamt.

Mindre pinsamt känns det då att jag idag lyckades snooza i 25 minuter och ändå komma i tid till jobbet. Det är märkligt hur bra man är på att prioritera när man yrvaken ligger i sängen och funderar på huruvida det är viktigast med nio minuters sömn eller en bättre grötfrukost. I det läget så är nio minuter den tidslängd som känns mest optimal i hela världen. Om någon hade väckt mig och ställt en fråga som skulle besvaras med ett tidsbegrepp hade jag svara "nio minuter" i alla tio fall. "Hur länge vill du att vi ska puckla på dig med en rabiat bäver som enda redskap?". Den frågan hoppas jag inte att någon ställer till mig. Låt mig sova istället.

Jag hittade en bild på mig från en festival 2005. Där är mitt hår långt och mitt Håkan Hellström-förakt stort. Livet var så mycket enklare då. Nu, några år senare, sitter jag och torkar tårarna. Mina ungdomliga stapplande steg övergick till ett fall framåt, men minst lika mycket neråt, och nu sitter jag här på arslet med tårar i ögonen samtidigt som jag undrar hur jag resa mig upp för att ta mig vidare. Är det genom Håkan Hellström?

På den tiden då jag fortfarande visste att Håkan Hellström var, och lät, skit

Imorgon är det helg. Nedräkningen började redan i måndags och jag är känd för min oerhörda spurt. Från ett långsamt stapplande vid starten så har jag nu fått upp en sådan fart att jag lär susa förbi i en sådan rask takt att det snart är måndag igen. Målgången lär bli en klassisk historia innehållandes danskt bananvin. Tanken får mig att känna förväntan, samma förväntan som man bara kan känna vid en säsongsstart som har präglats av fri-transferköp åt höger och vänster, eller vad säger alla CM-fans? Den passningen satt i skrevet. Lika bra jag passar på att lämna ämnet, jag tänker minsann spara några ess i rockärmen inför kommande tokigheter.

Jag satt och spånade något alldeles otroligt för mig själv förut. När mina geniknölar var så gnidna att det lös om dem så trillade även muffinsen ner från hyllan. Jag hade en idé. En idé så briljant, men samtidigt så osäker sköljde över mig, likt den hemska doften av något ruttet som man möts av när man beträder en skolmatsal. Tänkte faktiskt göra något banbrytande idag. Jag tänkte delge mig av min idé. Även om det var perfekt läge för att bara avbryta mig själv och fortsätta vidare längs nästa stig. Idén, med stort i, är som sådan, jag funderar på att ha en sorts tävling här på bloggen. Ha en speciell veckodag där jag har lite klurigheter för mig som alla andra i sin tur kan fundera på. Är det inte genialt? Att jag ens ställer frågan. Jag tänker fundera vidare men folk får gärna döma ut det hela ifall det låter apa.

Idébrist brukar råda efter att man kläckt ur sig en käck grej, men jag är ett unikum. Tänkte just lassa upp en grann historia om vårt lands äldsta broar men min minsta bror kom in och avbröt mig. Det får bli en annan gång. Till dess, ha det bra.

Här sitter jag och visar långfingret åt John Blund. Han börjar dock bli alltmer desperat, men jag tänker inte ge mig, inte än. Jag förstår bara inte varför. Vareviga dag sitter jag uppe lite för länge. Men en dålig vana är också en vana. Samma logik kan användas när man ska försvara sitt ätande av en grön banan. Även om inte just logik är det som krävs allra mest när man äter en sådan gul varelse. Världen är full av gula varelser och jag är tom på energi. Det betyder att jag och världen är varandras motpol, det är ingenting som dämpar ensamhet direkt. Det är inte gemenskap heller.

Likt en katt spinner jag vidare på nästa ämne. På vägen passerar jag allt från Lee Dixon till Djalminha. Två namn som frambringar en del minnen. Jag väljer ändå att inte skriva en rad till inom dessa ämnen utan istället spy galla över alla vänsterhänta. Hur kan man vara vänsterhänt? När man skriver med blyerts så behöver man köra handen genom en biltvätt för att bli ren. När man skriver på tavlan så suddar man ögonblicket efter ut alltsammans. Har även hört att vänsterhänta ska vara lite sämre på att cykla än den mer normala skaran, högerhänta. Vi avbryter alla påhopp och smyger in en fundering. Spelar det någon roll om man är höger- eller vänsterhänt när man skriver på ett tangentbord? Jag tror helt klart det märks på kvalitén. Dessutom finns alla bra tangenter på höger sida. Jag menar, vem hade klarat sig utan delete, backspace eller enter? Inte jag i alla fall. Något jag däremot klarar mig utan är popcorn. Ett ständigt återkommande ämne på den här bloggen, men det verkar ju också behövas. Det finns ingenting som är bra med popcorn. Möjligtvis är det positivt att de inte är så tunga, men det får inte mig att gilla dem ändå. Jag gillar annat istället. T.ex. handuppräckning. Det är kvalité.

Sömn är viktigt. Det som skiljer sömn från annat viktigt är dock att jag kommer ihåg det. Varenda dag. Vanligtvis brukar hjärnan skicka iväg allt viktigt från mitt huvud med ett kraftfullt frisbeekast. Sömnen fungerar snarare som en boomerang. Hjärnan försöker stöta bort det, men måste tillslut ge sig. Så även denna gång. God natt.

Igår var en sanslöst trevlig kväll/natt/morgon, men det är inte så den kommer göra sig påmind när vi sorterar innehållet i vårat huvud. När vi sorterar våra minnen i hopp om bättring. Våra leenden som fanns över hela Kungälvs gator är idag som bortblåsta. Vi har alla släckt ner våra rum, vi har förenat oss med tystnaden. Vi har själen full av sorg. Det enda som finns kvar är lite glas på parkeringsplatsen. Men dig förde de bort till en, för dig, främmande plats. De tände eld på dig. De lämnade dig kvar där för att att straffas för synder du inte hade begått. Världen är orättvis.

Jag pratar förstås om Emmas Opel. Den finns inte längre med oss. Den lämnade oss med full tank och trasig ruta. Vila i frid.

Jag funderar på att skriva otroligt mycket sämre. Jag menar, är det inte jobbigt när folk ber en att uppdatera den här webbplatsen för jämnan. Att detta myller av kreativitet och kvalitativt skitsnack slåss om utrymme i en vacker symbios, allt detta utspelar sig i en burk med jordnötssmör. Därmed var kvoten av skitsnack redan fylld ikväll, läge att leverera lite kvalitet med andra ord. Det lär nog gå himla bra.

Här sitter jag och lyssnar på Elvis. Innan jag utvecklar det vidare så tänkte jag berätta en fin anekdot. Jag uppdaterade min webbläsare häromsistens, jag vet inte om jag råkade ut för ett klassiskt "special prize only for you" eller ej, men döm av min förvåning när jag finner att ett rättstavningsprogram är inkluderat. Nu slipper jag läsa igenom den skit jag skriver i fortsättningen. Rent teoretisk skulle jag kunna skriva riktigt hemska saker eftersom jag själv slipper läsa skiten. Tanken är förstås lika god som dansk salami, men jag avstår ifrån min djävulska plan trots allt. Jag ska spinna vidare i samma trötta hjul.

Imorgon är det fredag. Det är allt som räknas när man arbetar på dagarna. Jag tror att jag i ett hektiskt skede skulle ha prioriterat bort min födelsedag och alla världens nyårsaftnar för fredagens skull. Det är en rejäl uppoffring. Det som gör den fullt rimlig är att i priset av en fredag ingår även en lördag. Bara en sådan sak.

En annan sak som är på tapeten nuförtiden är den förargliga mördarsnigeln. Jaså inte? Har dom dött nu? Vad synd. Då får jag beklaga mig över någonting annat då. Traktorer! Det är djävulens verktyg. När han har slut på idéer så skickar han ut sitt ess. En traktor kan få ett par nygifta att deppa ihop totalt. Att hamna bakom en traktor är som att hamna på en konsert med James Blunt. Inte önskvärt.

Tack för mig.