Ett dödsryck blir till ett danssteg
Som en fisk sprattlar det till, ut ur mörkret anländer en skugga. Något gammalt, något bortglömt. Det doftar dock förvånansvärt bra, påminner lite om paj. Doften trampar sig upp i kranen och omarbetas till en känslokavalkad, ett myller av förhoppningar, gläjde, kanske rentav eufori, och läslust. Alla slåss om utrymme och det är som om ett turkiskt torg flyttat innanför pannbenet på dig. Det fullkomligen spritter och skvätter, gamla minnen kommer tillbaka (här kan vi konstatera att dofterna är av variererande kvalitet) och rör om ännu mer. Det är numer ett regelrätt i kaos som pågår och det är jag som står med dirigentpinnen i näven. Jag för mig ovant och med en oerhörd tveksamhet, varenda rörelse är lite sen och det skruvande ljudet från publiken skär i mig. Jag förstår att det nu krävs något alldeles extra för att vinna tillbaks förtroendet. Att få skruvandet av alla kroppar att förbytas till uppskruvande av korkar. Att få slita fram känslan av eufori tillbaka i dagsljuset. Upp till bevis.
Just det, tydlighet är ingenting som kommer ur mina fingrar. Inte konstigt att jag inte kände igen det jag hade skrivit när jag hittade den här bloggen igen förra veckan. Det är ett virrvarr av krusiduller, det leks med ord på ett förbluffande sätt. Om en mystisk, drogad göteborgare hade läst den här bloggen hade han äntligen fått känna känslan av att hitta hem. Han hade undrat varför han inte letat här tidigare, alla extra vändor i hamnen för att finna sig själv kändes plötsligt väldigt bortkastade.
Om vi finner några sådana i läsarkretsen så lär kommentarfältet snart dofta fisk. Det har jag ingen åsikt om. Åsikter har jag dock inom en mängd andra ämnen. Jag tycker fortfarande popcorn är lika äckligt t.ex. Det är logiskt nog totalt smaklöst att sitta och tugga i sig någonting som är totalt smaklöst. Jag menar, det är ju inte direkt kärnfysik vi snackar om. Jag skulle lätt välja ett kilo majs, tom ett kilo av allt som rimmar på majs, före att trycka i mig ett kilo popcorn. Solklart.
Just det, tydlighet är ingenting som kommer ur mina fingrar. Inte konstigt att jag inte kände igen det jag hade skrivit när jag hittade den här bloggen igen förra veckan. Det är ett virrvarr av krusiduller, det leks med ord på ett förbluffande sätt. Om en mystisk, drogad göteborgare hade läst den här bloggen hade han äntligen fått känna känslan av att hitta hem. Han hade undrat varför han inte letat här tidigare, alla extra vändor i hamnen för att finna sig själv kändes plötsligt väldigt bortkastade.
Om vi finner några sådana i läsarkretsen så lär kommentarfältet snart dofta fisk. Det har jag ingen åsikt om. Åsikter har jag dock inom en mängd andra ämnen. Jag tycker fortfarande popcorn är lika äckligt t.ex. Det är logiskt nog totalt smaklöst att sitta och tugga i sig någonting som är totalt smaklöst. Jag menar, det är ju inte direkt kärnfysik vi snackar om. Jag skulle lätt välja ett kilo majs, tom ett kilo av allt som rimmar på majs, före att trycka i mig ett kilo popcorn. Solklart.
När jag läste igenom de gamla inläggen så märkte jag att jag gillade att trycka på att jag använde mitt rum som inspiration. Nu har jag bytt boende och har helt plötsligt 90 kvadratmeter att hämta inspiration ifrån. Lägg till Jesus som bor på andra sidan fönstret och annart löst folk som verkar fått för sig att de bor på balkongen så här års och det finns ett helt hav att fiska ifrån. Mitt mål om att få med någonting i bibeln kan gott ändras till att skriva en ny bibel istället. Det kommer att finnas oändligt mycket skit att fästa på hjärnan och sedan låta det rinna ner över tangentbordet och ut här. Anticimex kommer att försöka stänga ner bloggen. Jag gör det nu, men bara för idag, kanske för alltid.
