Den alternativa synen på en frukt

Idag har många av dem vi känner tagit det ytterst piano. Det hör ihop med att det under gårdagens afton agerades på ett helt annat sätt. Gulasch gör visst så med människor. Min förståelse för Ungern är klart större idag än vad den var igår, och det känns som en lärdom värd att ta med sig. Skrapar vi dessutom under ytan så ska vi nog kunna finna fler saker att ta med sig från gårdagens bravader. Låt oss sätta igång.

 

Vi börjar med att konstatera hur Otter har lagt ribban för hur födelsedagar ska firas framöver. Man ska samla ihop folket och låta dessa få ha roligt. Det var så många möten från förr att det slogs inofficiellt världsrekord i kramkalas på Älvsmagasinet igår. Överallt stod människor med sina famnar fulla och jag kan inte förstå hur man lyckades få i sig dryck i den utsträckningen som var, samtidigt som majoriteten hade armar som boaormar. Det tyder på målmedvetenhet.

 

I lokalen förekom en otrolig spridning av karaktärer och det kändes som att man knappt saknade någon. Möjligtvis var det någon som saknade en Lennart mot slutet av kvällen men i det stora hela får det ändå med beröm godkänt. Och på tal om betyg så fick man äntligen träffa Danne och Maria igen. Danne visade prov på MVG i pappa då han spottade ur sig kunskaper i samma takt som Lil Wayne droppar sina lines. Han klämde även in något om hjärnätande larver däremellan men då handlade det inte längre om människobarn tack och lov.

 

I skaran fanns som alltid ett gäng långa män. De bästa fyllorna innehåller alltid långa män (en av de mer konstiga meningar jag har skrivit). Tommy slog noga fast att jag är Sveriges egen Halle Berry (kort hår, fylliga läppar och go röv) och igår så såg jag det som en självklarhet, en sanning, men idag är jag lite mera skeptisk. Kände mig nog stundtals mer som Leif GW Persson där ett tag på morgonen.

 

Om gulaschsoppan var god så var det annat som var mera suspekt. Arnold introducerade mig, Lyckis och Arri för Firefish igår. Efter viss tveksamhet konstaterade vi att man lever bara en gång och beställde in varsinn sådan (som sedan kan ha blivit två). Angelica i baren sålde inte in shotten speciellt övertygande men vi var redan övertygade på annat håll och lät oss inte stoppas. Fan också.

 

Efter att ha plitat ner alla dessa rader om gårdagen så dyker plötsligt en varningsruta upp på skärmen. Den säger till mig att jag fortfarande inte har nämnt Gåsen, är du säker på att du gör rätt? Jag trycker vemodigt på ja-knappen och erkänner mig besegrad. Gåsen slipper hängas ut denna gång, jag fick så lite kvalitetstid med honom igår. Ett av få minus på en annars utmärkt kväll!

 

Till sist måste sägas att Otters fina skjortform hänger i sig. Ytterligare ett fantastiskt exemplar igår. Grattis än en gång!

Vi blir äldre nu. Våra ryggar har fått motta år av stryk. Vi slås in i de fåror som livet och dess öde väljer åt oss. Det må låta lite nedstämt, men ska snarare ses som något vackert. Vi tar alla våra självförverkligande steg mot vilka vi är, dag för dag, år för år. Sedan kommer det en sådan där fantastiskt fest där vi alla är  på plats, och helt plötsligt är vi dem vi istället var. Ett sådant scenario med tillhörande vällagad gulaschsoppa kan bara sluta i succé. Det ska jägern se till.

 

I samma stund som Ivar tyvärr meddelade att han inte kunde medverka på tillställningen så verkar dessvärre eventuellt bad i älven också ställas in. Annars hade det bara varit en del i det logiska ledet i att festa som en Ivar. Det sägs att vår egen konung emellanåt kan känna avund över något sådant. Då menar jag verkligen Kung Carl Gustaf, inte Gåsen, något som bör förtydligas med tanke på min historia i bloggskrivandets ljumma vagga.

 

Mannen vi skall fira är en man av sällan skådad dignitet. En entreprenör med sinne för både mat och melodi. Hans pastaknyten runt kycklingen snöras runt i symbiosen av en glad sång som avfyras från hans sammetslena stämma. Då är det lätt att man blir lycklig. Vi pratar alltså om mannen som lärt mig att panera fisk, en lärdom som gett mig så otroligt mycket igenom livet. Jag funderar till och med på att göra om det någon gång. Jag minns fortfarande ljudet av hur paneringen sakta la sig som ett täckte runt mitt stycke fisk och synen av hur något vackert skapades i mina bara händer. Det var där och då jag förstod innebörden av kökspoesi. Tack, Otter.

 

Bland alla stolta ögonblick minns jag när vi for till ett regnigt Malmö och hade förfest i ett parkeringshus. Parkeringshus. Vi har även sett det bästa av Lerums nattliv i Gåsens fina närvaro. Där kunde vi konstatera att atmosfären var på en sådan nivå som Putin ogillar, eller åtminstone trodde jag det. Det var många kvällar som ägnades längs vårt lands vägar och avkrokar. En gång åkte vi in till det enda som var upplyst i hela Halland och möttes av både Markoolio och Mojje. Den kompletta känslan av random.

 

För att ni också ska få uppleva den kompletta känslan av random så får ni här en video som spelades in på balkongen under en förfest hos Pat och Sten. Jag och Otter benar ut allt som är värt att veta om myran.

 

Grattis Otter!