Den alternativa synen på en frukt

För precis två år sedan, på dagen, så satt jag någonstans i Thailand och slängde i mig en pad thai med tillhörande öl. Idag återvände jag till jobbet efter två veckors semester och ägnade lunchen åt att äta en pad thai, på Vita Fläcken. Semestern jag återvände ifrån innehöll spännande resmål som Finspång och Hjällbo. För dem som inte är världsvana nog kan jag meddela att det INTE är städer i Thailand. Dessutom innehöll min lunch inte heller några ölinslag. Sådana tankar ger en perspektiv på livet samt tillhörande smäll på käften, allt till priset av ett. Fan vad bra.

 

När jag lyfte på det här gamla liket och ruskade om det lite lätt för att visa upp det för allmän beskådning så var det den trogna skaran från förr som minsann tittade fram och gav respons. Min målgrupp (som jag skrämt bort nu?). Då kunde man skriva om H-husets gröna stolar och nå igenkänningskänlsan på ett kick. Vad skriver man om nu för att få samma effekt, styrräntan? Och hur fan skriver man om den i så fall? Prestationsångesten över att bara skita ut något i textform blir ju inte mindre om jag dessutom ska behöva skriva om styrräntan. Den vill jag fan inte skriva om.

 

Eels underhåller mig från högtalarhåll. Ett fantastiskt bandnamn. Vanligtvis när något band ligger inne på ett jävla bra namn så har all kreativitet som krävdes för att värka fram det hela gjort att musiken i sin tur är.. skit. Det är synd. Om någon undrar vad man lyssnar på för tillfället så vill man ju kunna klämma ur sig något som låter hippt. Bildar jag band ska det heta Styrräntan. Det är ett dåligt namn och då kanske musiken trots allt blir bra? Logiken måste ju fungera åt andra hållet också. Annars blir det inte logiskt. Om inte musiken blir bra får man odla skägg och byta till ett bra bandnamn. Då går det hem ändå.

 

Om ni vill dela med er av era tankar om styrräntan. eller kanske rentav har andra ämnen som ni tycker bör tas upp så välkomnar jag er att ta den diskussionen i kommentarsfälten. Tänk bara att hålla det på en låg nivå, det är ju trots allt styrräntan vi pratar om. Ja, där kom ordvitsen. Denna gång var man tvungen at läsa hela vägen till slutet för att få ta del av den. Förlåt.

 

Som en blixt genom luften så färdas jag till mitt barndomsrum. Där satt jag med långa lockar och lyssnade på random musik och formade ord på tangentbordet framför mig. Och här sitter jag nu. Malin for på äventyr och det tog ett dygn så förvandlades jag till en liten jävla pojk igen. Det resulterar i en text och omvärlden går under i tacksamhet. Visst är det fantastiskt hur det ena kan leda till det andra men i slutändan så hamnar det här ändå.

 

Efter två veckors semester är mitt sinne så skarpt och min virtuella penna så vass att dessa ord springer ut av sig själv. Som en student på skolans sista dag springer dessa ord ut och sjunger om att fy fan vad de är bra. Jag sjöng själv dessa ord för en herrans massa år sedan och här är jag nu. Vart är dessa ord om lika många år? Svårspekulerat. Det kan i och för sig ha varit just svårspekulerat som var lite av ett tema på denna blogg när det en gång begav sig. Alltså kan jag ha lyckats att hitta rätt direkt, utan någon ökenvandring i sann Moses-anda. Moses-andan har ju å andra sidan sällan vakat över denna plats.

 

Det mest fantastiska med att spela upp musiken random på datorn är att när jag satt och filade på mitt resonemang om Moses så dök låten Jesus Lever av bandet Risken Finns upp i högtalarna. Jag tolkar det som att Gud försöker prata med mig, men jag bloggar och har därför inte tid. Ett signum för vår tid på alla sätt och vis. Värt att blogga om?

 

Sedan tänker jag ett varv till och funderar på om Gud rentav försöker prata genom mig. Fan vad ledsen han måste vara då. Här försöker han sprida sin gudomlighet så skvätter jag bara ut massa skit. Kom till saken tänker Gud, men det tänker jag bannemig inte göra. Jag tänker skutta vidare i en värld av vaga metaforer och bristfälliga resonemang.

 

Jag sitter här och börjar på en mening. Hoppas spåra ur och landa roligt i ett dike. Själv bli förundrad över hur det landar, och sedan fila lite i kanterna. Hitta rätt, som man säger. Nu har jag i och för sig inte ett lokalsinne som så ofta tillåter mig att hitta rätt, och diken är väl sällan förknippade med en "hitta rätt-känsla" heller för den delen. Man kan säga att jag gick vilse. Fast nog fan hamnade jag i diket, så något rätt måste jag ha gjort.

 

Lyssnat på musik från Luxemburg i helgen. Helgen innan spelade jag kägel. Man kan säga att min bucket list bockas av i en rask takt just nu. Tidigare idag flyttade jag på fotbollsmål med Kennet Andersson, en självklar punkt på samtligas lista. Det går bra nu kan man säga. Ännu återstår några saker att klara av men med denna takt intakt kan jag tryggt förvandlas till en kan allt, vet allt-gubbe inom några månader. Även det står med på listan.