Recension: Ossler - Evig Himmelsk Fullkomning

Ingen rök utan eld

En droppande start. Man får chansen att vandra in i den musikaliska värld som Pelle bjuder på. Gitarren slår ifrån sig några mjuka hälsningar för att sedan ta fart. Ansatsen är ständigt stegrande och övriga bandet möter upp. Man har tidigare fått en instrumental låt i inledningen av hans plattor, men nu är det ett intensivt stegrande intro som leder in i sång denna gång. Och det passar bra.

Introt ger låten styrfart och man vandrar genast med i miljöerna som beskrivs. Han är som allra bäst när melodin tar fart och orden spottas ut som i hål av granater, splitter och skott. Samtidigt är det nästan ett tröstande betraktande man hör. Sedan träder Amanda Werne in och stämmer upp i sång och det är vackert, och gör det hela ännu mera sårbart. Ossler skriker ut låten på avstånd.

 

Här kommer hen

Låten startar i uptempo och med ett uppradande av rim. ”här står jag”-raderna är det som får den här låten att bli så bra. Hur man ständigt frös träffar på något sätt så rätt. När versen här kommer hen går igång så vrids det upp och låten tar en härlig fart, och man flyger med.

 

Botten av ditt hav

Här går det inte att ta miste på vem det är som spelar på stereon. Det trevas fram på ett obekvämt sätt, och det här blir centrum för allt så fort man hör det. Låten laddas så småningom upp, och laddas upp igen, men släpps aldrig lös, och energin blir kvar. Det byggs upp för något som skulle kunna vara en given ”hit”, men nu tar det en annan, högst medveten väg, som gör att man hålls kvar i låten.

 

Helsingborg

Det som lyser i dina ögon. En passning till stängningen av Öresundsbron. Den här låten kvalar in redan på de första raderna. Musiken får vara passiv när text och sång talar, och det är fantastiskt. Amanda Werne bidrar med stämning. Kaffefärgade, osorterade, lockande hår har fastnat i mig. Det här något desperata lyser igenom och skär, och det är precis det man letar efter när man längtat efter ett skivsläpp av denna man.

 

Ute på ön

Ett alarmerande intro följt av ett ilsket band. Dit vi är på väg er en plats där vi egentligen inte får vara. Ett håll dig borta-sound. Gitarren släpps lös för en stund och hade gärna fått fortsätta ut i oändligheten, men hålls istället igen och skapar en tryckt stämning, ständigt med den alarmerande bakgrunden. Flåsandet som tar vid skaver och sågar, och på slutet får gitarren göra likadant och det är bara fantastiskt.

 

Slaget om Verdun

Den här låten har måhända tagit stryk av att ha varit singeln som släpptes före albumet. Den känns nästan som en passage, men det är förstås inte rättvist. Den är dock uppbyggd för att hänga med på ett nästan trivsamt sätt, vilket gör kontrasten stor, men också svår att hitta rätt i. Låten hade gjort sig än bättre på en tidigare platta, vill jag tro.

 

Större än du tror

Min favorit. Svävar fantastiskt och man blir nyfiken direkt av texten. Ger mig ”luften är fri”-vibbar, och det kan bara vara positivt. Detta är någon sorts kampsång till alla som inte har hittat rätt, mestadels för att alla andra ska hitta massa fel.

Kunde jag ringa dig genom tiden, när du inte ville bli stor, skulle jag säga vad jag vet nu, du är större än du tror. Så mycket mer än dom säger, mycket mer än en diagnos, mycket mer än du vet, du är större än du tror.

Jag går sönder varje gång. Så fantastiskt.

 

Sommardröm i grått

Först och främst är övergången magnifik från föregående spår. Eller så är det bara introt, men i den stunden är skivan som allra bäst. Det här är det starkaste spåret, och det är också ett samlat paket av allt det jag älskar med Osslers musik. Han sjunger ständigt med en fråga i sin mun, och det ger tröst åt oss som inga svar har. Musikaliskt tuggar det igång efter första versen och vi bjuds på en resa som man hade velat ägna resten åt sitt liv till att hänga med på. Det läcker, är på väg därifrån, men med ett piano som hela tiden inger trygghet. Ytterligare lager läggs på och snart är man högt upp och bort ifrån allt det där. Det känns som en seger.

Man kommer tillbaka till verkligheten när sången tar vid. Vi gjorde vad vi kunde, men vi kunde inte allt. Gitarren sliter sig, men sången håller en kvar.

Plattan avslutas med nedanstående ord:

Jag har gjort vad jag kan, men jag kan ju inte allt. Men en dag, någon dag, ska vi förenas efter allt.

Det du har gjort är bra. Tack!


Kommentarer
Postat av: Peter Harrysson

Kunde inte hålla med mer om jag så viljat. Mycket fint skrivet.

2017-05-01 @ 10:01:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0